Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drog åter till sig all uppmärksamhet, i det han ånyo upptog
berättelsen.
»Innan jag kom till stället,» återtog han, »var skutan
utom synhåll — alla rekognosceringar i trakten fruktlösa —*
intet spår af våra gossar — intet af deras förledare — allt
borta — allt hopp ute.»
En djup tystnad inträdde, som åter låt urets piokande
ocli ängs-skärans entoniga läte höras. Vid dörren stod Sune
ö o
orörlig, uppsträckt såsom på post; från ena hörnet af rummet
till det andra gick herr Peder med tunga steg och kastade
öfver glasögonen oroligt frågande blickar åt ömse sidor; i den
Co O O 3
djupa fönstersmygen satt Margaretha tyst såsom förut,
hufvudet hvilande mot den krampaktigt knutna handen, läpparne
hårdt slutna och ögonen spejande utåt den skymmande
rymden; vid hennes fötter sågs den lilla flickan, tvst och skrämd,
rikta sitt späda anlete uppemot modrens. Så förgick nära
en fjerdedels timma. Solen hade sjunkit, skuggorna föllo
allt djupare öfver Margaretha Aschebergs högburna hjessa;
sorgdoket höjdes och sänktes sakta, om af vinddraget från
det öppna fönstret eller af någon rörelse derinom visste man
ej. Stilla öppnade sig slutligen den knutna handen och
lades skymmande öfver ögonen, medan hufvudet sänktes
djupare och djupare ned emot bröstet.
»Moder!» hviskade barnet sakta, famlande med uppåt
sträckta händer. »Moder, hvad är detta? — tårar! — det såg
jag aldrig förr!»
»Barn,» ljöd svaret, knappast hörbart, »vet du ej att dagg
faller, då solen gått ned!»
Sune strök sig med afvig hand öfver ögonen och herr
Peder förde, med en åtbörd af tröstlöshet, båda händerna till
sitt lurfviga hufvud, likasom för att med våld aftvinga det
någon ljus tanke.
»Hör, hör!» sade han plötsligt, liksom hade verkligen
åtbörden frambragt åsyftad verkan. »Hör på, Sune,» fortfor
ban halfhögt, vänd till den gamle trotjenaren, i hvars bistra
krigaranlete harm och sorg syntes kämpa om herraväldet —
»hvad menar lian,» —• och samtalet fortgick, men med så
låga röster, att intet ord deraf framträngde till fönstret, der
Margaretha ännu satt orörlig, med handen hvilande på
barnets lockiga hufvud. Ännu några minuter och hon höjde
den sänkta pannan och såg uppåt med en blick, deri man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
