Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-330
xl vii. om det välbehag tonerna framkalla*).
(Efter Örsted.)
Man skulle kunna säga att Orstecl i sitt sista arbete
betraktat hela naturen från fysikerns synpunkt, likasom han
förut betraktade henne från kemikerns. Man finner dock snart
att samma sträfvande efter harmoni, efter att utgrunda de
allmänna krafterna och de gemensamma lagarne, återfinnas i
begge dessa olika åskådningssätt.
En af de intressantaste tankeseriér, Örsted har utvecklat,
ja, en af dem, kunde man säga, hvari liatis egen poetiska
natur klarast framlyser, är den, hvari han afhandlar det Sköna
både ikonsten ocli naturen; härtill har lian äfven gifvit
betydliga bidrag i »Anden i Natur en», och för’ att fullständiga hvad vi
förut anfört härom, meddela vi här hufvudinnehållet af ett samtal
(en form för meddelanden hvaraf Örsted ofta betjenade sig)’från
författarens unga år, hvilket finnes tryckt uti »det
skandinaviske Litteraturselskabs Skrifter» 1808: »Om grunden till det
Välbehag tonerna framkalla».
Öfverallt, säger Örsted, der något söker att tillfredsställa
skönhetens fordringar, der måste flera bestämmelser förenas
under en gemensam enhet, så att denna blir fattlig för den
inre åskådningen. Nu inses lätt, att de symmetriska figurerna
äro skönare än de osymmetriska, eftersom enheten i dem är
mera genomförd; ännu skönare är cirkeln, hvaruti eri oändlig
mängd bestämmelser äro förenade till ett helt. Dessa
figurer plägar man dock ännu icke i hvardagslifvet kalla
sköna, då det blott är det eminenta i denna riktning, som i
allmänhet får namn af skönt. Han öfvergår derpå till
klang-figurerna. En klangfigur kallas, såsom bekant är, den figur,
som uppkommer då man beströr en glas- eller metallskifva
med sand, understödjer skifvan i åtskilliga punkter, och
derpå med en stråke framlockar en ton derur. Sanden kastas
då i åtskilliga, af stödjepunkterna bestämda riktningar, ocli de
inre svängningarne i metallen, hvilka äro orsaker härtill,
blifva sålunda åskådliggjorda för ögat. Är tonen sväfvande
blifver figuren oregelbunden, är den bestämd och harmonisk, blir
figuren regelbunden; och ju skönare och mera harmonisk
tonen är, ju regelbundnare och vackrare blir äfven figuren.
Men man ser tillika en så stor mängd böjningar, kortare el-
*) Insändt och Esseide tillegnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
