Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
som denne i sin idélöshet visserligen icke var berättigad att
förfäkta. Men ett folks poesi är nu en gång ett kraftigt
moment i dess sjelfinedvetande, ocli utan sjelfmedvetandce gifves
ingen kultur. Lika onaturligt som det skulle vara, om ett
O - ’
folk skref många kringboende folkslags historia, men Lemnade
sin egen åsido — samlade många andra nationers folksånger,
men lät sina egna falla i glömska — lika orimligt förefaller
det ur vår synpunkt, om ett folk sänder sina sånggudinnor
ut på långa resor och lemnar sin egen själshistoria oförtäljd.
Eller skulle denna skygghet för att vända sig inåt, som är
så ödesdiger på det moraliska området, icke också hämna
sig på det esthetiska? Till och ined den, som känner
sympatin för en sådan tankegång, som den här antydda, skall
dock kunna invända, att den blott berör de nationela ämnena
i allmänhet, men icke enskildt dem, som hemtas från »folket»
i trängre betydelse, från allmogens, från bondfolkets lif. Men
vi fråga: när ett folk har i sinnet att eröfra sig sjelft, bör
det då icke börja vid begynnelsen och utgå från sjelfva
grunden? Att låta bondens lif ligga obrukadt, vore här detsamma
som för eröfraren att lemna den starkaste fästning bakom
sig — det vore ett missgrepp på det esthetiska området,
motsvarande den förbrytelse, som allmogens utestängande från
den allmänna uppfostran skulle innebära i det praktiska
lifvet. I hvarje poetiskt uttalande af det folkeliga själslifvets
hemligheter ligger en befrielse från det medvetslöshetens tunga
ok, hvarunder det suckar — en ljusglimt, som skingrar dunklet
mellan fjällen; vid hvarje poetiskt genombrott som sker,
faller likasom en sten från Norges hjerta. Hvarje särskildt
diktverk är väl en liten verld för sig, men i det en och samma
sträfvan kommer att göra sig gällande genom en hel rad af
diktareandar, får konsten, genom krafternas förening, en
kontinuitet, som gör den till en makt i kulturens tjenst. Om
Norges förf. roade sig med att gifva allmänheten än en bild
från Schweiz, än en från Portugal, än en från Holland, så
vore detta för ett så litet folk, som sjelf icke studeras af
andra, en mycket dålig ekonomi. Väl kunde uppfattningen
vara lika nationel — men i det den nationela uppfattningen
anbringas på folkets eget lif, blir behållningen dubbel; —
derjemte känner sig äfven de minsta krafter stärkta af det
gemensamma i arbete och mål — och så går ingen folkets
kraft alldeles förlorad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
