Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
En qvinlig diktaresjäl, sådan som fru Thoresens, hade
tvifvelsutan på det bedröfligaste sätt gått under, om hon i
början af 40:talet stannat i Danmark, der intet fält fanns
för gåfvor af den beskaffenhet som hennes och der man på
litteraturens stora verkstad var sysselsatt med att slipa ytan
glatt på den afrundade konstformen och eggen hvass på den
allaredan skärpta tanken, medan horizonten utomkring låg
tung och hotande som ett oväder. Likasom det således var
nödvändigt för fru Thoresen att omplanteras i det fria och
»folkeliga» Norges jord, för att inandas fjellnaturens friskare och
renare luft, likaså synes det sedermera ha varit nödvändigt för
henne att komma på afstånd från sina poetiska ämnens
hemland, för att lefva med dem ett erinringens lif, ostördt af
verklighetens närhet. Men enligt samma lag tycks hon nu på
nytt dragas tillbaka till det land, som aldrig varit fjerran
från hennes tankar och drömmar.
Ville man påpeka ett grunddrag i fru Thoresens
karakter, så vore det mod: mod att se hvarje sak, hvarje fura, hvarje
uppgift rätt i ögat. Denna egenskap har bevarat henne från
utt under motgångens dagar nedsjunka i hopplöshet. När
»lit arbete syntes förgäfves, när sorger och bedragna
förhoppningar spärrade alla utvägar omkring henne, då sade bon
ti 1 i sig sjelf: »ogsaa dctte kan overvindes».
Hvilken plats intager nu denna ovanliga qvinnas skrifter
i nordens litteratur, hvilken betydelse hafva de för vårt
andeliga lit? Svaret beror på i hvad förhållande man sjelf står
till detta »Aandslif»; det skall ljuda helt annorlunda från den,
som betraktar det blott med en dragning på skuldrorna, än
från den, som känner pulsslagen deraf i sitt eget hjerta.
Det var Oehlenschlägers poesi, som i århundradets början
sjöng ut den sanningen för norden, att skaldekonsten är en
fri makt af gudomlig börd, som icke fördrager att
brännmärkas såsom en nyttans, upplysningens eller moralens träl, och
detta tidskiftes esthetik fann sitt högsta uttryck i den
grundsats, att poesien icke har något fremmande ändamål, utan är
till för sin egen skull. Denna grundsats, tagen i högre
bemärkelse, är sann; bokstafligen förstådd är den återigen osann.
Intet är till blott för sig sjelft, allt är till för det helas skull.
Det är i kraft af denna tanke, som den senare tidens konst
och konstbetraktelse tillägger ämnet en betydelse, som det
förr blott tillerkändes af den esthetiska materialismen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
