Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
den stå till tjenst med adresskalendern. Hvartill behöfdes
väl en adresskalender, ifall man sjelf skulle begifva sig ut
för att vägleda dem, soin äro nog gammaldags att söka
vänner?
Jag måste emellertid tillstå, att jag en dag kom till
Helsingfors för att besöka en vän. Jag tittade i
adresskalendern; hon bodde ännu i sin forna, så trefliga bostad med
utsigt åt kyrkan och trädplanteringen. Jag hade vandrat
vägen ditåt inånga hundrade gånger. Att snedda öfver
Salutorget (jag kom sjöledes) och sedan vandra genom
espla-naclernas vackra löfhvalf, är att göra en den angenämaste
promenad, som man möjligen kan göra i en stad; men att
vid en dörr ringa och ringa förgäfves, utan auuat svar än
klockans gälla ton, det är att med ens beröfvas hela det
goda intrycket, det är liksom eu våt svamp skulle öfverfara
en teckning, som vi knappast hunnit uppdraga och ej ännu
fått betrakta.
Den angenäma promenaden tycktes mig nu vara gjord
alldeles förgäfves. Der fanns ett fönster, genom hvilket jag
kunde titta in. Pianot var öppet, gipsbilderna innehade sina
gamla platser, bland dessa gossen med boken, som jag alltid
tyckt mycket om, men som nu förtretade mig genom att sitta
så fördjupad i sin läsning, som han alltid plägat sitta. På
kanten af en vas hade en blomma klängt sig upp; hon såg
på mig, jag tyckte till och med att hon nickade åt mig,
men hvad? Icke förmådde hon i alla fall öppna dörren; hon
var hjelplös såsom ett litet barn, hvilket man lemnat
ensamt. Det förekom mig liksom blomman ej kunnat vara
ensam, liksom hade det bort vara någon inne, och jag ringde
återigen. Nej, der fanns ingen hemma, det var dä klart. —
Andra vänner? — Ja, men andra äro icke hon. Jag var
ej kommen för att söka mig ett tak öfver hufvudet, för att
kläda om mig, och sedan fullfölja mina egna bestyr, jag
välkommen för att råka henne. Hvar kunde hon vara? Icke
var det visitdags, om hon eljest skulle haft för vana att göra
visiter. Promenadtiden var också ej inne nu. Men för henne,
som med sina promenader plägade förena hvarjehanda
ändamål, kunde det nog vara den tiden. Att söka henne på
esplanaden ocli i butiker visste jag skulle vara förgäfves. —
I aflägsnare stadsdelar? — Ja, nu lnir jag det! — Jag begaf
mig ut för att söka den bortkomna; jag kom, ledd af eu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
