Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1-23
kommit till en allt klarare insigt 0111 naturen af sin uppgift
och att han icke blott hört »engelens» uppmaning att »skrifva
för barnen», utan att han åtlydt den och ledd deraf fortfar
att teckna sina barnabilder med allt renare, sannare och
enklare drag. Nekas kan icke att den förra är mera sprittande
glad och qvick, men den andra är mera harnafromt ren. Vi
hafva hört en god moder säga härom: »Ett rent oförderfvadt
O O
barnasinne kan ej fatta och förstå sådana typer ur
barnaverl-den, som Axel och Rosina i »Var god mot de fattiga» eller som
Axe och Skida i »Sanningens perla». Jag blygdes för dessa
karakterer inför mina barn; då de läste dessa stycken högt
för mig, kändes ett stygn i mitt hjerta öfver, att de sålunda
skulle lära att så mycken falskhet, så mycken högfärd kunna
finnas i barnahjertan, något hvarom de förut ej egt ringaste
begrepp. Jag ville i detta hänseende tillämpa författarens
egna ord i sitt företal: »man borde akta sig att störa deras
lugn i förtid». Ej heller tycker jag rätt om »Den tappade
kängan»,» tillade hon; »den är utan all fråga mycket qvick och rolig,
men madam Ströms ogrundade beskyllning, att den lilla
flickan stulit, hennes bemödanden att sedermera muta »polisen»,
då hon kom underfund med att flickan var hennes
systerdotter, på det ej sak skulle göras af hennes misstanke,
»polisens» spekulation att gifta sig med gumman för att komma
åt flickans genom ärlighet förvärfvade pengar — allt detta
kan väl vara sanna taflor ur lifvet, men denna lifserfarenhet
bör man ej vara angelägen om att i förtid meddela barn.
Ännu en sak: ett lifligt barn, roadt af madam Ström och
Pradajerskan, bombarderande hvarandra ined diverse löjliga
epiteter, kan ganska lätt falla på den tanken att härma dem
i umgänge med kamrater och syskon, hvilket ju ej skulle
mötas med gillande?»
Denna förkärlek för afskräckande skildringar af det stygga
ocli fula är ett gemensamt fel hos flertalet af dem, som skrifva
för barn, och röjer sig äfven, såsom den moderliga
anmärkningen antyder, i första delen af Topelii barnböcker. I den
senare åter framhåller författaren mera det godas och skönas
vinnande makt och har derigenom, enligt vårt sätt att se,
tagit ett stort steg framåt, som låter oss hoppas en stigande
fulländning i de kommande bilder, vi ha att vänta af lians
barnkära hand. För den som står i så nära förening med
»naturens engel» är det lätt att gå framåt — vanan att lyssna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
