Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
»Varde ljus!» ännu hvar dag ljuder, skall hvarje dag, under
sökandet efter ljuset, fånga upp någon af dess strålar och
njuta en ny sällhet.
»Ni deltar med så mycken godhet i min glädje och
förhöjer den derigenom. Och likväl är det blott med bleka
färger jag målar den för andra. I njutningens stund kan
man ej beskrifva — minst med pennan i handen —;
munt-ligen skall jag snart, om ni vill höra, tala mera för er om
er lyckliga och tacksamt tillgifna Fredrika.
»Christianstad den 25 Januari 1833. — — — I vår, när
naturens blommor och sångare fylla dess lnnder med sköna
färger och rika toner, då hoppas jag med er mången gång
få genomvandra dessa vårfriska fält, som den tänkande
anden, det känsliga hjertat skapar af egen himlaboren kraft,
och der ingen så väl som ni förstår att uppsöka och samla
de skönaste evighetsblommor och binda dem samman till en
krans, förskönande för hela lifvet. Allt hvad godt,
upplyftande, förädlande, vi genom menniskor, vetenskap, konst,
natur, vår egen andes fria sjelfverksamhet, erfara—allt
odödligt, som vi i dödligheten eröfra — detta är blommorna jag
menar, de eviga »tankebilder», som, bevarade i heligt och
ömt minne, ge oss den stolta, den lyckliga känslan af att
med sanning kunna säga:
o O
»’Trösta dig! Allt hvad dig verlden beröfvade finner du åter
Inom ditt ensliga bröst, skyndar ditt hjerta sig hem.’
»Känner ni igen de sköna, kraftgifvande orden? De ge
den bästa, snart sagdt den enda tröst lifvet har att bjuda,
då det halfva, det fragmentariska af allt godt och skönt på
jorden, då isynnerhet egen svaghet och ofullkomlighet
plågar menniskan, som bär inom sig urbilden till en
fulländning, hon här ej kan se förverkligad. Då måste hon, för
att ej förtvifla, kunna i hemmet, inom eget bröst sola sig vid
de bevarade minnena af det Ijua hon sett, det goda hon
upplefvat, och ifrån detta hem blicka hoppfullt upp mot ett
högre, der sanning och skönhet ej längre äro blott brutna
gudastrålar bland jordens tüeknar, men eviga, allt
upplysande och genomstrålande solar.
»Många sådana tröst- och glädjeblomraor har jag
samlat under ett års vistande i Skåne, der en rätt mild och
vänlig sol lyst öfver mitt lilla tysta lif. Menniskor och böcker,
ett ensamt, litet trefligt rum, (hvilket jag älskar som en vän)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
