Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
ha gifvit mig rika njutningstunder, — ja, hvad jorden har
mest ljuft, himmelen oändligt och sällt, har jag kännt och
förstått inom mina fyra, sex alnar från hvarandra aflägsna
murar. — Måtte jag kunna vara rätt tacksam mot den
Allgode för så oändligt mycket godt!»
Det sista brefvet från Skåne utgör svar på sändningen
af någon ny »tankebild», deri den åldrige skalden, efter att
ha kastat en blick tillbaka på den lefnadsbana han
tillryggalagt, kommer till den glada slutsatsen, att »Lifvet var skönt!»
Brefvet är ett bland de märkligaste i samlingen och vi
meddela det till det mesta oafkortadt.
»’Lifvet var skönt!’ Ja! visst måtte vid en återblick på
det förflutna denna klara ton ljuda i hvarje dödligt bröst
— i livar menniskas, som förstått att i sanning lefva, som
ofta, i det fulla medvetandet af ett lycksaligt nu, sagt till sig
sjelf: »Lifvet är skönt!»
»Lefva–jag ville kunna uttrycka några af de
känslor och tankar, som detta ord väcker i min själ. Jag liar
länge undrat, länge frågat livad lifvet är, hvad det är att
lefva — sedan någon tid anar jag det.
»En tänkare har sagt: »Om det ej funnes ett
central-hjerta ocli om ej menniskorna samfäldt kunde lifnära och
stärka sig i och af detta hjerta, skulle de ej kunna lifnära
sig af hvarandra inbördes, och den ena menniskan skulle,
såsom äfven sker, spy ut ifrån sig den andra». (Uttrycket
är starkt, kanske osmakligt, men betecknande.) Men då
detta hjerta finnes och ined och i detta hjerta ett mäktigt
central-lif, en enda och evig centralsanning, så är:
»Att sluta sig till detta hjerta, att lefva i och af detta lif,
att söka kunskap i denna sanning — för menniskoanden att
lefva.
»Ju fullare hon ger sig åt cletta eviga hjerta, ju rikare
lif hemtar hon derur för sitt, ju skönare lefver hon och ju
herrligare ljuder på jorden lifvets högmessopsalm, det eviga
verbet:
»Jag älskar!
Du älskar!
Vi älska!
»Att älska — det är att lefva, men endast då, när hvad
vi älska är det oändligt älskansvärda, det som ej förgår,
bleknar och förfaller; i annat fall dödar kärleken lifvet. Kär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
