Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
håll blef kakan dryg och huset hållet i flor. Ett halft
dussin piltar, hvaraf den äldste var endast tolf år, fordrade
likväl snart en närmare qvinlig tillsyn, den de erhöllo i en
styfmoder, en qvinna af stark vilja, redligt uppsåt och klart
förstånd, icke som det synes känslovek, men troget fyllande
sina pligter. Den unge Israel uppvexte utan att åtnjuta
något större mått af andras undervisning. Under sin faders
handledning inhemtade han grunderna af de klassiska
språken och mathematiken, men hade från sitt fjortonde år
ingen annan lärare än sig sjelf. I sin ålderdom plägade han
äfven skatta för en lycka, att de tvångsanstalter, genom
hvilka menniskor, för uppfostrans ändamål, ingripa i
barndomens och ungdomens lif, icke fått tillfälle att störa hans
inre utveckling. Hans bröder voro raska gossar och
särdeles oförvägna i sin ålders lekar och upptåg» Men sjelf
plägade han berätta huru »lilldrummeln», som han af dem
kallades, stod och betraktade sina bröders bedrifter med ett af
häpnad och dold afund klappande hjerta. Han, stackars
liten, kunde hvarken stå, gå eller sitta mamma och mostrar
i lag, och att bocka sig ansåg han för en förfärligt svår
uppgift. Med denna oduglighet för kroppsöfningar, hurtiga
lekar ocli yttre göromål, förenade sig, såsom det ofta
händer, en själsstämning, som var inåt vänd, drömmande och
besynnerlig. Ang och mark, elf och skog blefvo hans
förtrogna. Han vandrade för sig sjelf längs Dalelfven» vackra
stränder, grubblande ocli anande, eller lät sig i en farkost
skjutas af elfven och i denna enslighet väcktes hans andliga
sjelfverksamhet. Sjelf omtalar han i sina anteckningar
några anekdoter från sin barndom och jag vill, med hans egna
ord, anföra en af dem.
»Jag hade en dag ströfvat omkring på fältet någon
stund och skulle gå hem, emedan middagstimman var inne
och i mina föräldrars hus ordningsdisciplinen var sträng.
Men utmed gärdesgården vid gärdet fick jag se en syn, som
djupt grep mig. Uti en pöl låg nemligen ett svin och
solade sig i dyn. Jag tyckte detta vara cn bedröflig och
oanständig ställning, och fattades af en stark nitälskan att
förmå kreaturet att stiga upp. Jag grep till en så stor stör
jag kunde lyfta och stötte på svinet allt hvad jag mäktade,
flitigt hojtande och ropande. Att stiga öfver gärdesgården,
för att komma kräket närmare och gifva större fart åt mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
