Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1-3
kallar (let, adlande hand ännu icke inträngt, der dväljas de
i en ännu af menniskor icke begripen mängd.» Jag
fattades i mitt innersta af denna kallelse och anade att lifvets
idé först kunde tydligt och klart framträda för forskarens
blick, då, genom sjukdomens sjelfförstöringsprocess,
förgängelsens makt öfver allt hvad menniskan kallar för sitt, blir
fullständigt ådagalagd. Det växer vid grafvens brädd tvenne
sköna blommor, som utgöra den högsta uppenbarelsen af
lifvets heliga inre. Den ena är tillfrisknandet och den
andra, det starka hopp, som i dödsstunden upplyfter
menniskan öfver sig sjelf. — — I följd häraf måste medicinen,
om man rått uppfattar dess theoretiska betydelse, skattas
som naturvetenskapens högsta forskningsart.» Dessa ufvens
entoniga klagorop i Elfkarlebyskogen väckte sålunda i
ynglingens själ en stark och mäktig aning, hvilken sedermera,
utvecklad genom den mognade mannens studier, belyste
bela hans åskådningsfält, skänkte honom vetenskaplig
originalitet och öfvergick slutligen till en så fast och fullständig
öfvertygelse, att den under åldrens höst endast syntes hafva
vunnit styrka med åren och icke heller upphörde förrän med
hans hjertas sista slag.
Den begynnande vetenskapsmannen ställde sitt mål högt.
»Det är förgäfves,» sade han, »forskaren hoppas vinna den
sanna vishetens krona, om han saknar insigt i lifvets heliga
ursprung och dödens och sjukdomens fruktansvärda
hemligheter.» Det var ej att undra öfver, om han till en
början fann sjelfva läkarens yrke temligen motbjudande, i
jemn-förelse med den glänsande vädjoban, som öppnade sig för
hans tankar — hade äfven hans känsliga hjerta ej sårats till
blods vid anblicken af de menskliga krämpornas
förkrossande öfvermakt. lian ansåg läkarkonsten såsom vetenskap
böra arbeta sig ned till de djupt liggande rötter, ur hvilka
den stora sjukdomsprocess framdrifves, som hemsöker
tidsåldrar, folkslag, ja, slägtet i sin helhet, men förbisåg ftndå
icke i längden det välsignelserika i läkarens kamp, jemväl
mot <len individuella sjukdomen. Bland sina tidigaste
minnen i detta afseende, omtalar han ett uppträde, som
åstadkom ett intryck för lifvet. Han blef nemligen under sina
läroår vittne till hur en sedan sex år blind gumma återfick sin
syn. Denna tilldragelse, som öppnar ett djupt perspectiv in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
