Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
taflor upprullade lian ej, rikt färglagda af hans glödande
fantasi! Med enthusiasm tydde han en dag för oss profeten
Daniel. När konung Nebueadnezar haft den märkvärdiga
c? Ö
drömmen om verldens förestående öden, sade profeten: »Gud
har skickat dig denna dröm, på det du må din hjertas
tankar veta få». »Ja,» fortfor Hwasser, »Gud har också skänkt
menniskorna poesiens sköna dröm, på det de må lära känna
sina hjertans tankar. Skalderna hafva således bestämmelsen
att vara förkunnare af mensklighetens innersta lif, men om
de glömma detta och använda sin skaldegåfva blott till
återspegling af den yttre verlden blifva de falska profeter,
mörkrets i stället för ljusets organer».
Under de senare åren af sin lefnad drog sig Hwasser
allt mer tillbaka från sällskapslifvet och sysselsatte sig, snart
sagdt dygnet om, med studier och författareskap. Under ett
sådant träget, -aldrig tröttnande arbete sänkte sig så
småningom lians lefnadssol till en fridfull afton. Men före sin
nedgång skulle den dock skymmas af ett dystert moln, som
mer än något annat förmörkade det sista skiftet af hans lif.
Den trogna maka, som förljufvat hans lyckas stunder och
varit hans tröst under mödans dagar, öfvergick redan flera
år före honom genom döden till ett bättre lif. Några år
senare (1855) erhöll han afsked från sin lärarebefattning,
efter att hafva som professor i 38 år med utmärkelse innehaft
den akademiska kathedern. Hans kroppsliga krafter voro
under ålderdomen i ett ständigt aftagande, men till själen
åldrades han föga. De åsigter, hvilka han redan i sin
ungdom svurit kärlek och trohet, omfattade han ännu på
grafvens brädd med ynglingens liflighet och var dem trogen i
döden.
Kort efter förlusten af sin maka skref han några ord,
som tydligt måla hans personlighet:
»Jag har sett lärkan,» säger han, »såväl henne sjelf, som
hennes själsfrände bland menniskorna, med sina lifliga
vingslag uppstiga mot skyn och i qvittrande toner uttala lifvets
svallande fröjd. Men icke har jag kunnat likna henne. Icke
blott derföre att jag saknat hennes vingars vighet och
hennes stämmas klang, utan äfven derföre att (let närvarandes
njutning aldrig förmått skänka mig verklig glädje. Det är
deremot hoppets och aningens längtan, som alltid varit och
är min själs starkaste spännkraft. Jag skulle derför velat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
