Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
likna örnen, som, enligt Horatii vackra yttrande, föraktar
stoftet, då han, genomträngd af ljusets längtan, upplyfter
sig på sina flyende vingar och stiger mot solen. Men
denna åsigt af örnens höga flygt är en fabel och en
förvillelse. Det är ej af kärlek till ljuset, som örnen uppstiger
till luftens högre rymder, utan för att derifrån så mycket
säkrare kunna spana efter rof, och det år derföre som
grekernas finare takt, i mythologiska föreställningar, gjorde
honom icke till solens följeslagare, utan till dundergudens, som
har den dödande blixten i sin hand. De sällade honom
således till naturens förstöringskrafter, och i detta afseende
har jag icke, och vill ej heller någonsin hafva något
gemensamt med örnen och hans anhang. Men ljuset har jag bela
min lefnad igenom älskat mod en verkligt ren kärlek. Om
äfven min tankes vingar varit för svaga att lyfta mig
särdeles högt och derigenom bereda mig ett vidsträcktare både
kunskaps- och verkningsfält, har dock mitt sträfvande uppåt
varit allvarligt och ihärdigt, och ifrån den del af verlden,
jag förmått öfverskåda, hafva de skuggor, som förmörka det.
heligas uppenbarelse, flytt bort. En likhet har jag dock
med örnen. Såsom ban, saknar jag nemligen sångens och
talets gåfva. Jag har aldrig haft förmåga att uttala mina
O ö o o
tankar så, att menniskorna lyssnat dertill och förstått mig.
Derföre är jag, såsom för menniskor synes, isynnerhet nu på
mina gamla dagar, endast en broder åt min gamla
ungdomsvän, ufven vid Dalelfvens strand. Jag sitter dock icke
såsom han i skogen, utan i tårarnes och jemrcns töckenhöljda
dal, eller, för att bilden må vara så mycket mer träffande,
i människoverkens förstörda stad; ty i förstörda slott och
städer bygga ufvarne i Orienten holst sina nästen. Jäg
vågar dock hoppas, att det. någon gång skall hända mig, hvad
Æom i min ungdom hände ufven i Elfkarlebyskogen, att mitt
•rop måtte höras af någon grubblande, efter lösningen af
lifvets gåta längtande yngling, som deraf förmås att besöka
sorgens och jemrcns dal, ickc för att der gräfva efter
skatter och timlig lycka, eller blott för att kämpa med det
menskliga eländets öfverlägsna makt, utan hufvudsakligen
för att komma till åskådning af lifvets verkliga uppenbarelse,
emedan det är der, som den timliga verldens förlåt rcmnar.
Om detta hopp icke blott nu utan framdeles efter min död
går i fullbox-dan, har jag icke lefvat förgäfves.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
