Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
fångarne förkastar den gamla, oft.n blott alltför krassa uppfattningen
af läran om synd ocli nåd, inen dock sjelf pil det kraftigaste betonar
gråmelsen öfver egen ofullkomlighet och ledan vid det närvarandes
halfhet och brist såsom den oundvikliga födslosmärtan för ett bättre
kommande; då hon erinrar, att ännu aldrig någon förnyelsekraft
inbrutit i verlden, utan att menniskohjertat likasom dragit den till sig,
och då hon säger: hjelpen kommer från ofvan, men endast på
längtans och bönens väg.
Hvilken af den gamla dogmens olika anhängare skulle väl
vägra att instämma i dessa ord, eller att, i dem igenkänna en
omskrifning pä tidens språk af det uråldriga: Jag släpper dig icke, med
mindre du välsignar mig!?
Säkerligen hvarken stiftarinnan af Wadstena kloster eller
pre-dikarinnan för den dalska fjellbygdens allmoge!
Och i fråga orri bönen åter: hvem känner ej, likasom gripna ur
sin egen själ tankar, sådana som dessa:
Hvarje äkta bön är uttrycket för ett djupt behof; endast hvad
mati rätt saknar kan man rätt begära.–Sakna vi samveten och
karakterer i verlden, så låtom oss genom våra böner framkalla dem
ur skötet af ännu ofeidda slägten.»
Detta må vara nog för att antyda gängen af författarinnans
tankar och den egendomliga karakteren af hennes språk, röjande en
under långa år samlad och på sig sjelf återkastad kraft, som slutligen
spränger sina bojor och bryter sig väg, lik den väldiga forsen,
hvilken, ehuru stundom oklar i sjelfva öfvermåttet af sin styrka, dock i
hvarje skummig väg uppfångar och återkastar något af himmelens ljus.
Det anförda torde äfven vara tillräckligt för att antyda det samband vi
trott oss spåra mellan de nya och de gamla trosgrunderna. Man
må nu for öfrigt tänka härom hvad man vill; ett är dock visst: att
de olika målsmännen för tidens religiösa lif hafva mycket att lära af
hvarandra. Enstaka röster bland dem sjelfva erkänna det redan ’).
Äfven qvinnan, hon har visat det i alla tider, kan vara en sådan
målsman, icke blott i hemmet, men äfven inom det christliga
samhället "). En sådan är ock den storsinnade, renhjertade qvinna, hvars
innersta tankar här föreligga oss. Säkerligen ha vi också alla något,
ja, mycket att af henne lara; äfven de, hvilka ej kunna eller våga
följa henne utom lärobyggnadens värnande — eller skymmande —
murar; äfven de, hvilka med oss sakna i hennes »negativa» sträfvande
det positiva grundelementet i all pånyttfödelse — kärleken. Vi tro,
med ett ord, att dessa den aflidnas tankar, till hvilka vi här förut-
’) Se å eua sidan den »evangeliserade schartauanen» N—bys
anmälan af den i hans tanke rationalistiske Robertsons predikningar,
(Väktaren 1867 n:r 23—25), ä den andra sidan denne sistnämnde
ädle predikants hela lif och lära.
") För att endast hälla oss till dem, som uppträdt i
reformerande anda, erinra vi om svenskorna Brigitta, Am. v. Braun och Fr.
Bremer, danskan fröken Fiebiger, italienskan Olympia Morata, tyskan
Amalia Sieveking, engelskorna Caroline Cornuiallis, Fr. Power Cobbe ra.fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
