Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I hvars bröst, som tusen pilar,
Tränger tanken: lian är död!
lian är död — och utan smärta —
Fackla, släckt af vind så blid —
Vid ett trofast, älskadt hjerta
Ler han än i salig frid.
Solen purpur återskänker
Sköna hymner ljuda här,
Varma tåren perlestänker
Manteln, som den gamle bär.
Darrande, af häpnad slagen
För de båda mördarn står,
Nu hans skuld trädt fram i dagen,
O 7
Oskulds blick den skåda får.
Vid sin konungs fötter gråta
Angrens tårar kan han än.
»lian förlät — må Gud förlåta,»
Hviskar sakta kungens sven.
T. K.
XXXIII. TECKNINGAR AF DET FORNA UPSALALIFVET *).
Israel Hwasser.
2.
Utdrag nr hans bref och anteckningar.
011 KÄRLEKEN".
»Det är blott för stunden, soin menniskan lefver det
eviga och verkliga lifvet; i allmänhet drages genom
bekymmer och frestelser hennes själ ned i det jordiska
skcn-lifvet. Till det verkliga lifvet hör, att alldeles
genomträngas af medvetandet af det. heliga eller af Gruds ande och
i följd deraf älska det goda, högre än allt hvad verlden kan
gifva. Det är åter denna kärlek, som utgör menniskans
högsta moraliska kraft, den, genom hvilken hon kan gifva
verklighet äfven åt skenlifvet på jorden och blifva ett organ i
Försynens hand till befordran af det godas makt.
*) Forts, från föreg, häfte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
