Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
Medan fadren talade hade Esther smugit sig fram till
den träpall, hvarpå han plägade lägga sina böcker. Hon
ville tala, men känslorna kunde ej i blotta ord finna uttryck
tillfyllest. Ilon lindade sina armar om den gamle mannens
hals och utbrast under häftiga snyftningar: »Fader! Fader!!
Förlåt mig! Jag bar hittills ej älskat dig som du förtjent.
Men härefter skall jag förstå och älska dig bättre — tro
mig! Jag skall det.»
Esther har emellertid erhållit visshet ej blott om den
kärlek Felix Holt hyser för henne, men äfven om hans
föresats att försaka denna kärlek, emedan han redan före den
timade förändringen i Esthers samhällsställning insett att
deras lefnadsuppgifter voro oförenliga. Han uppfattar sin
känsla för henne såsom en invigning till allvarligare
uppgifter — ett riddarslag, kräfvande såsom alltid stora
uppoffringar — och uppgör derefter sina framtidsplaner... Det
egendomliga förhållandet mellan de unga är skildradt med
en förenad kraft och finhet, hvarom följande scene, med det
shakespearska mottot : »att höra med ögonen är kärleks ljufva
konst», möjligen kan ge någon föreställning.
Felix liade föreslagit en vandring i närheten af staden.
Esther hade samtyckt, sjelf halft förvånad, att hon ej kände
sig besvärad af att vandra genom gatorna i den simple
mannens sällskap. Esther hade satt sig på en kullfallen
trädstam, och Felix nedkastade sig på marken framför henne,
med armen stödd mot ett träd och hufvudet hvilande i
handen. Felix hade talat om sina framtidsplaner, Esther
kände sig beklämd, hon visste ej hvarför. En tystnad
uppstod. Plötsligt såg Felix upp och sade med dämpad röst;
»Ni är mycket vacker.»
Esther spratt till och blickade åt sidan på honom, för att se om
hans ansigte kunde hjelpa henne att tolka detta nya språk. Han
säg-upp till henne lugnt, ungefär så som en högtidligt stämd protestant
måste se på en bild af den heliga Jungfrun, med en andakt ingifven
af typen snarare än af bilden. Esthers fåfänga fann sig cj på minsta
sätt smekt: hon kände i luften att Felix var på väg att klaudia
henne.
»Jag undrar,» fortfor han, alltjemt seende på henne, »om det
hårfina afvägandet af krafter någonsin skall komma att väga den kraft,
som skulle finnas hos en skön qvinna, hvilkens sinne vore lika ädelt, som
hennes ansigte är vackert; som lät en mans passion för henne g,i i
fitt och samma strömdrag med alla hans lifs stora syften.»
»Det är svårt för en qvinna att någonsin försöka bli gcd, nät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
