Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
Transomes lif sprida sig äfven till sonens. Uppträdet mellan
Mr Jerniyn, som förgäfves sökt förekomma den lagliga räfst,
Harold mot honom anställer, och Mrs Transome, hvars
bemedling han påyrkar, är djupt gripande. Vid hvarje replik
afslöjar den lågsinnade mannen alltmera sin sjelfviska och
nedriga karakter och lägger den slutligen med ett
mästerligt skildradt missgrepp på en gång i dagen, genom
uppmaningen till modren »alt låta sonen veta kela sanningen».
Måhända finnes det ingen bittrare ironi i lifvet, än en djup
sanning, kommande från läppar, som icke ega någon rätt att uttala
den.
»Jag skall aldrig säga honom det!» utbrast mrs Transome,
störtande upp, och skälfvande i hela kroppen af en passion, som nästan
tycktes göra henne ung på nytt. Hennes händer hängde nedåt
sidorna våldsamt knutna, heuues ögon och läppar förlorade sitt
uttryck af outsäglig, undertryckt bitterhet och tycktes plötsligt
lifvade af energi. »Ni räknar upp edra uppoffringar för mig, ni har
satt upp en lång räkning, och det kan behöfvas; några af dem äro
sådana, som ingen annan än ni skulle kunna gissa eller leta sig till.
Men ni gjorde edra uppoffringar när ni sade mig att de utgjorde er
lycka; att det var jag som sänkte mig till er, jag som skänkte
yn-nestprof.»
Jerniyn reste sig äfven och lade sin hand på stolskarmen.
Han hade blifvit märkbart blekare, men tycktes vilja säga något.
»Tala icke!» sade mrs Transome befallande; »öppna icke edra
läppar igen. JsTi har sagt nog; nu vill jag tala. Jag har gjort
uppoffringar, jag också, men det var då jag visste att de icke utgjorde
min lycka. Det var sedan jag såg att jag hade sänkt mig —
sedan jag såg att er ömhet hade förhytts i beräkning — sedan jag såg
att ni tänkte på er sjelf ensamt, och icke på mig. Jag fördrog allt;
jag tillslöc ögonen; jag skulle nästan heldre ha hungrat ihjel, än
tvistat med den man jag hade älskat, hvarvid jag skulle nödgats
anklaga honom att ha ockrat på min kärlek för slem vinning.»
Det var en lätt darrning i mrs Transomes röst vid de sista
orden, och hon iakttog ett ögonblicks tystnad; men när hon talade
igen, lät det som om darrningen hade frusit till en skarp ispigg:
»Jag förmodar att ingen qvinna, som blefve bestulen af sin
älskare, skulle förmå sig att ånge honom.»
»Mrs Trausome,» sade Jermyn med hvita läppar, »det är
öfverflödigt att säga mer. Jag återkallar hvarje ord som kunnat stöta er.»
»Ni kan icke återkalla dem. Kan en man urskulda att han är
en usling?.. . Jag vill icke förlora den olyckliga lotten att vara
qvinna, nu då jag sett hur djup en mans låghet kan vara. Det
måste fordras en mans styrka för att först kunna säga till en qvinna,
att hennes kärlek har gjort heune till er gäldenär, och sedan bedja
henne betala sin skuld genom att slita de sista stackars svaga
trådarna mellan henne och hennes son.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
