Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
eller cn sä desskyl på. marken, utan att hembära Gud sin
tacksamhet och mannen sin kärlek.
Då log mannen ett leende, stumt och hjertligt som
»skinnstrumpans». För öfrigt var och förblef ban ett
original. Tyst och ändå meddelsam, satirisk, men icke elak,
kunnig i mångt och mycket, som blifvit tillfälligtvis instufvadt
här och der i hans själs förrådsrum, utan inbördes
sammanhang. Han läste allt och glömde intet. Grannarne
skickade honom stora packor af tidningar och han studerade
dem samvetsgrannt rad för rad, men kom derigenom alltid
att lefva ett år efter sin tid. Häraf ett slags retrospektivt
åskådningssätt, egnadt att väcka filosofiska idéer, hvilka ock
stundom under de länga liöstqvällarne anförtroddes åt
papperet, än i bunden, än i obunden form.
Men tiden skred allt längre framåt och lade slutligen
O —
sin hand tung öfver de gamla. Mannen fick ett slaganfall
O o O
och hans ypperliga minne svek; ännu ett ocli hans tanke
grumlades. Johanna vårdade honom med outtröttlig
godlynthet och ömhet. Blott, i hennes närhet tycktes ban
återfinna en skugga af sig sjelf. Ett matt löje krusade hans
vissnade läppar, när han hörde hennes klingande’ skratt, och
en skymt af själens slocknande ljus lyste i hans öga då det
mötte hennes. Det var ännu en rest af lycka.
Snart bröts dock äfven hennes kraft. Då var allt slut.
Dock nej. Ett återstod — tron. Hon kunde ännu bedja
för honom, läsa för honom med osvikligt tålamod, tills ban
sade efter hennes ord såsom baruet efter modrens.
Ilon gick först bort. Ett par dagar satt han orörlig,
likasom bunden af smärtan. Sedan vankade han tröstlös
omkring, lik en vilsekommen, som förgäfves söker hitta hem.
Då fann ban en dag Johannas bibel, vände några af dessa
blad med sina skälfvande händer, lät den slöa blicken irra
utefter raderna, såg upp med ett ångestfullt spörjande
uttryck då han ingenting begrep, ocli började på nytt.
Slutligen kom ban till ett af de stycken, Johanna så ofta och
så outtröttligt upprepat för honom. Då lyste i det
bristande ögat en stråle af ljus:
»Jag är vägen, sanningen och lifvet.»
Den gamle kom aldrig längre. Han hade funnit vägen,
ban hade hittat hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
