Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.59
ljuset är såsom solens; det kan brytas i mångfaldiga strålar
och förblir dock alltid Ijun och en ren förklarande kraft.
»Med innerligt intresse har jag läst berättelsen om den
religiösa krisen i ert lif. Välsignad den ljusstråle, som
genombryter ett sådant mörker! välsignadt hvart ord, som likt
er andelige rådgifvarés, lugnar själens oro och skingrar tviflen,
genom att ingjuta i hjertat en innerligare tro. Mannen, som
gaf er detta svar, kom mig att tänka på Carlos i Schillers
sköna skådespel, då denne är i begrepp att tvifla på sin vän,
som höljt sig för honom i mörker, men frälsar sig från denna
osalighet genom ett riktigt gudomligt förtroende, genom att
tro, äfven der han ej ser.
»Och dock, S—s svar upplöste ej svårigheten, han
genomträngde ej detta djupa mysterium; han undvek, han
kringgick det. Äfven jag har frågat som ni, men fick ett annat
svar, ett, som småningom lät naturen och materien uppgå
för mig och gör att jag af djup öfvertygelse och med
lof-sjungande hjerta bekänner mig till den Lutherska läran om
nattvarden. Mystik är häruti, om man så vill; men ingen
mörk, ingen oförklarlig; tvärtom är naturen, är sinneverlden
mig mörk ocli tillsluten, om jag ej ser den i ljuset af
nattvardens ord.
»Också för mig uppsteg en gång ett helvetiskt spöke
dess namn var lidande.
Min kind var blek, en långsam, bitter tår
Hann der, mitt öga, som förtviflans lära,
Såg lidandet, likt ett omätligt sår,
Guds hela sköna skapelse förtära.
»Ack! hvad hjelpte (let att vända mig emot lifvets
ljussida. att omgifva mig med liaphaeliska madonnor, med
Albanus leende bilder; hvad var det mig, att det fanns ett
sol-lyst Thabor, med hvita gestalter uppå och röster, som
ropade: här är oss godt att vara!? Jag visste, ja, jag kände
att nära derbredvid låg lifvets Hvergelme]’, ett mörkt djup
der ormar och gift och köld och namnlösa qval förtärde
lifvet. Der, der midt i farorna, i mörkret, i q valen, der skulle
jag se Gud, eller Han var icke till för mig. Jag skulle se
befriaren, ej blott i mitt eget hjerta, men i hela
mensklighetens historia, i naturen, om jag skulle få tro och — ro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
