Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•269
söka vårblommor, men funno inga; de kommo hem, och se!
då räcker dem den sjuke från sin plågobädd en den
skönaste blomma, (återigen ett poem) friskt vuxen upp ur hans
egen själs vårvarma jord! Det är vår historia i dag.»
Brefvet af den 23 November 1843 (det sista af någon
betydelse i samlingen) är ett. uttryck af väninnans hjertliga
bedröfvelse öfver att ovetande hafva sårat sin ridderlige vän,
då hon i sitt senaste verk (»Dagboken») anfört en anekdot
om en onämnd furstlig person, vittnande om lians älskvärda
och ädla karakter. Brinkman, som berättat henne
anekdoten, hvilken ban hade i första hand från fursten sjelf, synes
ha betraktat dess offentliggörande, såsom ett sviket
förtroende, och yttrat sitt missnöje deröfver. Fredrika Bremer
börjar sitt bref med ett öppet erkännande af, att hon gjort
orätt och en ödmjuk bön, att vännen ville förlåta hennes
obetänksamhet. Ett hårdare namn kan hon dock icke gifva
sitt. fel; hon skulle, det visste ban, hellre hugga af sig
banden än att för sin litterära framgångs befrämjande göra
något menskligt orätt, ni. in.
»Visste ni», tillägger hon, »liur ledsen jag varit och är
("ifver denna sak — huru ert. bref vållat mig, hvad ännu
ingen offentlig, om än aldrig så skarp kritik kunnat vålla mig
— en sömnlös, orolig natt, visste ni rätt hur oskyldig jag
känner mig på samma gång som skyldig, så — skulle ni nog
ej vägra mig er tillgift.»
En förklaring följer, egnad att, om Baronen så önskade,
framläggas för den höge person, hvars ord hon utan
tillåtelse anfört och att sålunda fritaga lians korrespondent för
all skuld. »På mig allena,» säger hon, »bör falla skulden af
ett niissbiukadt förtroende.»
Men äfveu hennes andel i saken, menar hon, tål en
belysning, som torde kunna förklara, om ock ej fullkomligt
urskulda den.
— — »Jag har,» säger hon, »ined skrifvarinnan i
Dagboken den likhet, att jag gerna fiskar upp »perlor i lifsstr
ömme n». Jag har en särskild bok, som under denna titel
förvarar allt hvad godt och glädjande lifvet skänker mig i
erfarenhet af menniskorna och deras gerningar. Berättelserna,
som der intagas, äro anförda utan alla namn, ty blott det
rent menskliga är här det intressanta.–Många af dessa
större och mindre berättelser skola aldrig se ljuset; inånga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
