Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•282
ilessa förhållanden, och ställer sig derigenom från början på
den fasta grunden af ett allmängiltigt räsonuement, hvilket,
det må nu ha skett medvetet eller omedvetet, ger hans
uppsats ett djupare och mera omfattande intresse, än om han
utgått från en mera ensidig, för norska förhållanden allena
gällande, synpunkt.
»Det vil neppe kunne nægtes af no g en Månd,» säger han,
»der med Opmærksamlied följer med i vort Folks Udvikling, at
der fortiden holder paa at danne sig en alt mere og mere
ga-bende Klöft meUem den rnandlige og kvindelige Del af vort
Folk, en Klöft, der, om den ikke itide heles, kan ltave de
aller-farligste Fölger, baade med Hensijn paa vort ækonomiske som
paa vort andelige Livs Vcekst og Trivsel»
Vi hade icke behöft gå längre än till oss sjelfva och
de närmaste grannländerna, för att finna bevis på
allmängiltigheten af denna klagan. Men nu ville händelsen, att vi,
kort innan den norska uppsatsen kom oss tillhanda, funnit
samma tanke uttalad af den berömde fransmannen Jules
Simon, under de sista lysande debatterna i deputerade
kammaren rörande folkskolefrågan.
»Le pius grand malheur de notre temps,» sade den
franske talaren, »c’est Vabime qni se creuse entre 1’homme et la femme.»
Således der, i den prunkande verldsstaden, midt i en
lysande församling af de yppersta statsmän och vältalare,
samma klagan, som här uppe mellan Norges ödsliga fjellar!
Att det är män, som först gifvit ord åt denna klagan,
och dertill män, med så vidt skiljda lefnadsförhållanden, som
den ryktbare franske författaren, omgifven af alla
pariser-verldens skärande motsatser och den okände Kirkesangeren
i en norsk »Landsby», tillbringande sitt lif i den egendomliga
enformighet, som tillhör landtlifvet i Norden—allt detta ger
saken en ytterligare betydelse. Ämnet är lockande, mon det.
förtjenar sitt eget kapitel och vi måste åtnöja oss med dessa
allmänna antydningar, för att derefter följa vår Kirkesanger
i uppsökandet af de egendomliga orsaker, som i Norge
framkallat det missförhållande han påpekat.
För ej så länge sedan var det ännu den herrskande
åsigten, så väl i Norge som hos oss, att det kunde vara
likgiltigt hvad bygdens småflickor lärde i skolan, då de i alla
fall ej för sin blifvande verksamhet behöfde några
skolkunskaper. Med pojkarne var det belt annat. De kunde ju en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
