Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klädningen dryper ai’ regn, skrattar vid klättring, vadning,
skutt och språng — men till saken!
Klockan 9 gingo vi flickor till slussplanen, satte oss i
en omnibus och åkte ända till A. F:s kyrka. Under hela
tiden föll ett fint regn i moll. Då vi stannade, hade dock
regnet upphört och vi fortsatte till Roslagstull, der omkring
50 unga män redan väntade. Vi satte oss på den forna
tullbommen för att hvila. A. kom på slaget med hastiga steg
och hans ansigte klarnade upp betydligt, då han såg att
äfven vi fruntimmer vågade oss ut. »Det var bra att ni
kommo med, det klarnar nog upp.» — »ITelt säkert,» svarade
jag. Och så bar det af Drottning Christinas väg, öfver
Uggleviken och Skuggan till Ropsten. Yi gingo ibland
i cirkel, så att vi återkommo till samma ställe, jag vet
just icke hvarföre, om ej för att lederna skulle blifva
uppmjukade och spänstiga. Skogsstigarne voro våta efter
det oupphörliga regnet, och kärren... obeskrifliga! Marken
var dessutom så tufvig, att vi ständigt snafvade och voro
mer än en gång i fara. att bryta af benen. Steg någon
miste, bums låg ban i gyttjan! Jag visste aldrig förr att
det är en riktig konst att stå på benen! Men allting gick
för sig. En gång kommo vi till en liten sjö eller rättare
g öl, 4 à 5 alnar lång, öfver hvilken smala halfrunda stockar
voro utlagda till hjelp för vandraren. Men de voro kullriga
och af regnet slippriga, och jag kände en svindel gripa mitt
dittills rediga hufvud. »Här är min hand,» sade en klar, frisk
stämma och en hand räcktes mig, hvilken jag tog.
Flickorna fördes äfven sålunda öfver af en manlig kamrat,
hvilken bela dagen varit oss till råd och hjelp. Jag föraktar
vanligen allt manligt bistånd, allt under-armen-tagande; men
här välsignade jag den unge mannens vaksamma omsorg!
Men så hade han ju också fått hästskon! Det var nemligen
så att just vid kullen sågo vi en hel hästsko ligga på vägen.
»Ah!» utropade Anna B., »det var ett lyckligt omen! Ingenting
är så lyckligt som att. hitta en bel hästsko.» Två unga män
kommo efter oss; vi ropade till dem, visande vårt fynd.
Den ene böjde sig, upptog hastigt hästskon och lade den i
portören såsom sin första blomma. Sedan hjelpte ban oss
bela dagen; och, i sanning! hvad kan vara gladare omen än
denna välvilliga, hjertliga samverkan mellan män och
qvinnor! (Lyckligtvis äro vi alla så litet vackra, att arten af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
