Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rörelse af kärlek och tacksamhet lägger jag dem pä.
hennes graf.»
Vi skola kanske icke här införa flera utdrag ur dessa
papper, som vi hoppas en gång måtte utgifvas redigerade af
en skicklig hand.
Att Hwasser, ehuru han visserligen högt skattade
qvinnan, både såsom moder och uppfostrarinna, dock i de strödda
tankar som här anförts, företrädesvis framställt qvinnan som
maka och som mannens skyddande genius, förklaras deraf,
att dessa hans tankar nedskrefvos under inflytandet af den
första sorgen öfver den bortgångna. Han var under denna
tid ofta så hänförd af tankar, af nya, glänsande utsigter, som
hastigt öppnade sig för hans inre blick, att sömnen alldeles
flydde hans läger. Van att meddela sig, steg han upp midt
i natten och gick med ett ljus i handen genom de tomma
rummen in till sin fosterdotter, som sof i god ro. Hans
bröst var fullt af stora bilder och ur stånd att sluta dem
inom sig, samt halft harmsen öfver att finna flickan sofvande,
stannade han vid hennes bädd utbristande: »Augusta! Jag har
Ej O
stora tankar! men du sofver naturligtvis.» Då hon fortfor att
sofva, återvände ban till sitt rum, och förtrodde papperet
de tankar, till hvilka ingen ville lyssna.
O skald, du tankfull och allena vankar,
Med varma hjertat, med din siargåfva!
Ack, verlden vill blott le, och sedan sofva,
Hvad bryr hon sig om dina stora tankar?
Men de i högre rymder kasta ankar,
De klarhet, frid och harmoni dig lofva.
Så ut ditt korn, och offra glad din hafva,
Gif
ut den skatt du i ditt inre samkar!
Så månen ensam går i mörka natten
Emellan skyar hän, med klara ljuset,
När sömnen re’n fått alla ögon sluta.
Han gömmer solens minne, det är skatten,
Som med sin glans förklarar låga gruset.
Ilan kan till hvila ej sitt hufvud luta.
T. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
