Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•374
i den rödmålade klockstapeln, hvars runda kupol höjer sig
öfver trädkronorna, hade nyss ringt åtta på morgonen. Allt
lif var i rörelse. Luftens innevånare sjöngo sitt Te Deum
öfver den nya dagen; gräs, blad och blommor glittrade af
daggperlor, och menniskorna — de sysslade och sysslade
med sitt mångahanda.
En stund efter morgonringningen utträdde från en af
flyg-larne ett — för att låna ett uttryck, som skall vara betecknande
— »bättre klädt fruntimmer», med hatt på hufvudet och
halthandskar på händerna. I ena handen bar hon en liten
mjölkflaska, i den andra en mark smör och några ny bakade
rågkakor, allt inknutet i en halsduk. Smöret och mjölken voro
köpta, rågkakorna tiggda. Med skyndsamma steg gick hon
gården utför, tagande sedan vägen åt kyrkan. Kommen
inom de svarta portarne vid kyrkogården följde hon en smal
fotstig utför den härstädes höga elfstranden ända ned till
sjelfva elfkanten, hvarest en liten grönmålad båt låg, förtöjd med
sina åror och sitt roder. På en hvit rand kring öfra
båt-kanten stod att läsa namnet »Elfsnabben» och inuti
båtför-en stodo initialbokstäfverna af egarinnans, det nu
kommande fruntimrets, namn. Hvem var hon?
Ah, en bit blott
af den surdeg, som kallas mensklighet, ett stoftgrand i
skapelsens stora rike med det till sin betydelse alltför höga
namnet Elisabeth: det är hvad man om henne kan säga —
och det torde för denna gång vara nog.
Elisabeth lösgjorde båten, hoppade uti och stötte ut
ifrån land. Lätt som en fjäder gungade den lilla farkosten
på vattnet. Ack, hvad det var roligt att så ro på
Clarclf-ven i frisk, herrlig morgonluft, i gladt sinne och — i egen
båt! »Mamsell är styf att ro,» sade ofta den gamle färjkarlen,
som här höll trafiken öppen öfver elfven, och detta hans
styf motsvarade fullkomligt en professors i Upsala »cum
laude».
Snart voro båt och roddarinna ur sigte. Hvita svanor af
skum från det närbelägna vattenfallets stora svan-koloni
följde med i det längsta och liksom täflade om försprånget,
men Elfsnabben var för snabb, de blefvo slutligen efter,
Stora laxar hoppade upp öfver vattenbrynet, för att åse
täf-lingsstriden, under det att viporna flygande vid stranden
uppmuntrade den med sina gälla dubbeltoner; — jägarhornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
