Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Men nu iir föremålet för Ibsens dikt just denna » Vrangen af
Kjolen» — sjelfviskhetens seger — det lügre jagets triumf. Man kunde
sålunda siiga, att, då Laboulaye med Kung Pudel velat visa
fransmännen hvarthän personlighetsidéens förintelse leder, har Ibsen trott
sig böra för norrmännen i Peer Gynt skildra hvarthän dess missbruk för.
Ilar vore väl nu rätta stället för ett jemförande studium af de
båda folkens egendomligheter och en djupsinnig undersökning af
det mer eller mindre berättigade i de gifna vamingarue. Allt detta
måste vi dock öfverlemna åt läsarens eget skarpsinne, i det vi af
det föregående endast draga den slutsatsen, att fransmän och
norr-män hafva lika trogna och klarsynta väktare öfver nationaläran och
nationalfelen, som vi nyss funnit att svenskar och danskar ega. (Se
citaterna af I. Fibiger, Ploug och Fredrika Bremer.)
Det vore likväl ett stort misstag att tillskrifva Peer Gynt en
lika uteslutande nationel tendens som Kung Pudel. Dertill har
han alltför mycket gemensamt med "den gamle Adam», känd och
hemmastadd öfver allt i verlden. Att Ibsens drama för öfrigt
gifvit anledning till en mängd olika tolkningar och särskildt till många
jemförelser med förf:ns föregående arbete: Brand, är läsaren säkert
bekant "). I de flestas tycke utfalla väl dessa jemförelser ej till
förmån för Peer Gynt. Den senare, menar man, är ju blott deu
negativa bilden af den idé, som i Braud fått sitt positiva uttryck.
Icke heller finner man i Peer Gynt dessa öfverströmmaude
källsprång af lefvande, ursprunglig poesi, som i Brand ofta uppspringa
midt i satirens brännande öken och bjuda den trötte vandraren
sin förfriskande dryck. Och slutligen anmärker man att Peer Gynts
qvinliga skyddsengel, Solvejg, cj kan mäta sig med Brands hustru,
vare sig i poetisk eller sedlig skönhet. Man tycker sig i allmänhet
finna, att bilden af den rena rjvinnan föresväfvar förf:n såsom ett
frälsningens redskap, men blott som en hägring, en drömsyn, alltför
svag i jemförelse med de konflikter, hon fått till uppgift att lösa.
Häraf, menar man, det halfva och otillfredsställande i upplösningen,
som vidlåder de flesta af Ibsens dikter. Att t. ex., såsom i Peer
Gynt, framhålla, såsom den enda möjliga räddningsplankan för
hjelten, vissheten, att i ett svagt, inen älskande qvinnohjerta alltid ha
qvarstått »sådan han utsprång ur Guds tanke», alltmedan han i
verkligheten gjort sitt yttersta, för att utplåna hos sig urbildens drag —
det är, menar man, att drifva det negativa till dess spets. —
Så der talar och tänker man, »oss fruntimmer emellan», efter
läsningen af Ibsens senaste dikt. Om man har rätt — det är en
~ *) Se den förträffliga kritiken i Nordisk Tidskrift 18G8 sid. 204.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
