Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’335
hennes skönaste förhoppningar. Ett sådant tillstånd är utan hvarje
jemförelse ytterst beklagansvärde men blir det i ännu högre grad
om föräldrarne äro fattiga, då deras olyckliga barn blir dem i
dubbelt afseende en börda. Sköta det ändamålsenligt ha de hvarken
tid eller råd till; hjelpa dem med deras kors vill ingen. Och så
lemnas det arma barnet oftast ensamt, öfvergifvet, glädjelöst, tills
natten i dess själ blir så mörk, att ingen stråle mera förmår
genombryta den.
Säkert skall en gång samhället inse sin försummelse mot de
stackars små och öppna dem — i likhet med hvad andra länder
längesedan gjort — ett vänligt hem, der deras ringa pund blir icke
alldeles obegrafvet, deras obetydliga fordringar på lifvets glädje icke
helt och hållet förbisedda; der den kärlekens värma, som allt
förmår, äfven skall lyckas att ur den ofruktbara jordmånen framlocka
en och annan blek blomma, dubbelt dyrbar för den trägne odlaren.
Vi hoppas, som sagdt är, att en sådan dag skall komina. Att dess
gryning emellertid redan uppgått i ett varmt och kärleksfullt sinne,
derom hafva vi visshet, en visshet, hvilken vi äro nog lyckliga att
kunna meddela läsaren.
I närheten af Sköfde, på Gustafsbruks område, bor nämligen en
ädel qvinna — vi anse det ej ogrannlaga att för den goda sakens
skull utsätta hennes namn — fröken Emanuella Carlbäck, hvilken
gjort till sin lefnads uppgift att, i den inskränkta mån hennes
tillgångar medgifva, skapa ett hem för några af dessa vanlottade små,
om hvilka vi nyss talat. Med en kärlek och en försakelse utan
like vårdar hon der, för en betalning så ringa, att hennes egna
medel till största delen anlitas, fem af dessa olyckliga barn, hvilkas
hela verld, hela glädje hon är, och hvilkas obetydliga själsgåfvor
hon med en mildhet och tålamod, som endast kunna ha sin grund
i ett rent, kristligt sinne, gör allt för att utveckla och uppöfva.
Man skall ha hört huru de armas häftiga lynne, deras konvulsiviska
gråt, deras otämjda böjelser tystna viel blotta ljudet af hennes
kärleksfulla stämma, för att fullt kunna fatta hvad hon är för dem;
man skall ha sett huru hon med moderlig ömhet smeker och
blickar in i ögonen dessa stackars små, hvilkas blotta anblick kommer
en vanlig menniska att med en ofrivillig rysning draga sig tillbaka,
för att fatta hvad de äro för henne. Men fröken Carlbäck är också
— det våga vi tryggt påstå — ingen vanlig menniska. I stället att
hängifva sig åt ett lugnt, oberoende lif, hvilket hon saklöst kunnat
göra, offrar hon allt: hvila, helsa, förmögenhet, trefnad, ja, ända
till den minsta af lifvets beqvämligheter, för att kunna framlocka om
också blott en enda liten stjerna på den mörka natthimlen ikring
sig. Och — hon lyckas. Der tusende längesedan skulle uppgifvit
allt arbete som omöjligt, der hoppas hon ännu, och hennes hopp
kommer icke på skam. Vi ha hort henne med leende läppar och
glänsande ögon lyssna till huru en af hennes skyddslingar, en
17-årig gosse, som i ett par års tid varit i hennes vård, nn slutligen
— stafvar ...
Att idiotismen har många grader veta vi, och att denne gosse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
