Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’336
icke stått på lägsta trappsteget, säger sig sjelft, men ändå, hvilket
tålamod, hvilken kärlek innan hon lyckats att af den vilde, halffånige
gossen få en stillsam, på sätt och vis förståndig varelse, som
lyder hennes minsta vink och ser upp till henne som till ett högre
väsende! Man fattar lätt att den herrligaste symfoni ej skulle ljuda
bättre i hennes öra, än det arma barnets osäkra, brutna stafvande.
Hon tänker i sådana stunder ej på att hon för den goda
saken offrar kanske sin sista skärf; ej heller derpå, att det finnes
ö-gonblick, då hou knappast vet hvar hon skall taga det
nödvändigaste ifrån åt sig och sin lilla koloni; hon känner blott att hon
kunnat verka något för sitt stora mål, att hennes arbete icke varit
fåfängt, att hon kunnat skingra mörkret och tända i de vanlottades
blick en förnuftets stråle, samt komma deras hjertan att klappa af
glädje. Och glädje vill hon se omkring sig. Ingen får tala ett
ovänligt ord till hennes skyddslingar, ingen nedslå deras mod. De
skola känna att de ha ett hem i detta ords fulla bemärkelse och —
de känna det. Det är rörande att se huru deras blickar följa henne
och ljusna endast hon går genom rummet, och huru de lyssna till
hennes milda stämma, såsom till den skönaste musik. Den ringaste
häntydning på att de en dag skola lemna sin fristad, försätter dem
af barnen, sora kunna fatta ett sådant förhållande, i förtviflan.
Och dock skull detta kanhända en gång blifva fallet, om icke
från allmänhetens sida någon uppmuntran tillfaller denna lilla
anspråkslösa koloni, som, hur varm föreståndarinnans kärlek, hur stark
henues tro än är, dock måste ega något för att kunna existera.
Och sannerligen vi förstå, när nu detta fröken Carlbäcks uppoffrande
handlingssätt är lagdt i dagen, hvem som skulle vara nog känslolös
och likgiltig att låta ett dylikt tillfälle att gagna gå sig ur
händerna? Icke kunna de lyckliga föräldrarne göra det: huru oändligt
mycket ha de ej att tacka Gud för, som skonat dem från en så
hjertfrätande sorg, som att trycka till sitt bröst ett dylikt barn!
Och de olyckliga, de sora fått sig ett sådant kors pålagdt, huru
tacksamt och innerligt skola ej de känna och erkänna den
oändliga menniskokärlek, som uppenbarar sig i fröken Carlbäcks
lifsuppgift! Och genom ett sådant tillmötesgående från allmänhetens sida
skulle den lilla kolonien så småningom kunna utsträcka sin
välgörande verksamhet till flera olyckliga, och dess föreståndarinna njuta
den tillfredsställelsen att se sin vackra handling gillad med annat
än ord, ett gillande som alltid gör ett ädelt sinne godt, äfven om
det, såsom hennes, har sin egentliga och yttersta belöning i Gud
ocli det egna medvetandet.
Måtte dessa af hjertat tagna ord också finna genklang hos dem
som genomläsa dem och måtte de verka något mera och bättre än
en stundens flyktiga rörelse *)!
*}Se vidare medföljande bihang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
