Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IX
göraren, Guds son, undanskymmer och snart sagdt tillintetgör
godigOraren, menniskans son, nedsätter Kristi ära lika mycket
som den fria forskningen genom ett motsatt förfarande, samt att
man derför med glädje bör helsa hvarje tillfälle för tro och
forskning att tukta hvarandra, så vidt som denna tuktan är af rätt art
— skola vi väl derför stämplas såsom likgiltiga för Kristi ära?
Och om vi erkänna, att också vi qvinnor lidit bittraro
och djupare ån ord kunna uttala af motsägelserna i de
kyrkliga trosdogmerna och af dunkelheten i många Skriftens ord,
samt att det är först i det förenade ljuset af tro och
forskning, som sanningen börjat dagas för våra spejande och
bedjande blickar; om vi ödmjukt bekänna att vi dock ännu
se »blott endels» — att vi vänta högre ljus, större visshet,
och hålla oss redo att emottaga dem, hvarhelst de bjudas
oss med rena händer och i ärligt syfte, af trons eller
vetenskapens målsmän — skall man väl då ännu anklaga oss för
kyla och neutralitet?
Och om vi sedan våga uttala den öfvertygelsen, att
ingen blifvit på en gång, med ett enda den Helige Andens
genombrott i vilja och handling, färdig för sin uppgift: icke
Luther — icke Apostlarne — icke Kristus — mycket
mindre då Hans korade brud; om vi tro, att Kristi kyrka haft
och ännu har att bestå mången hård frestelse från denna
verldens furste; att också hon kan lockas af kortsynta
lärjungars tillrop: »skona dig sjelf!» att också hon har sig ett
Gethsemane förelagdt, då hon skall bedja med sin Herre
och Mästare: »år det möjligt så gånge denna kalken ifrån
mig: dock Fader! icke som jag vill, utan som du vill!» att
också hon först med dessa ord skall hafva vunnit den rätta
segern, först i sin förnedring skall blifva rätt uppböjd och
kunna draga alla ined sig —■ skall man då ännu förebrå oss
tanklöshet och bristande enhet?
Om vi tro, slutligen, att vårt sekel likasom Luthers
har att bida en ny uppenbarelse, en ny Jesu
tillkommelse, i fattligare, menskligare gestalt, men just
derför så mycket klarare genomstrålad af Gudomens fullhet,
— samt att man illa bereder sig för brudgummens ankomst,
om man af fruktan för några lians falske förkunnare
stoppar öronen till äfven för den ärlige väktarens rop, eller
sluter ögonen för spejarglaset, som visar Honom, aflägset och
svagt, men dock närmande sig i ett nytt och klarnande ljus
— skall väl förf:n i Väktaren då ännu anklaga oss att hafva
»räckt handen åt Kristi fiender» och gjort oss skyldiga till
trolöshet mot vår Frälsare? Eller skola kanske den fria
forskningens män stämpla oss såsom tillhörande dessa »den
rena lärans fanatici», hvilkas åsigter, »om de ohämmadt få
utveckla sig, äro med en sannt kristlig odling oförenliga!»
I sanning! det skulle djupt och innerligt smärta oss.
Men det får icke hjelpa! Vid nvarje ny brytningspunkt på
den smala vägen, som leder till lifvet — den personliga trons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
