Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIII
detta svar, och lemnande åt dig sjelf att afgöra i hvad mån
det sista oförtänkta utbrottet af länge undertryckta känslor
sammanhänger dermed, öfvergår jag till dina senare spörjsmål
på samma gång jag söker bemöta Väktarens anmärkningar.
Efter en ytlig framställning af den klandrade anmälan,
medger förfin i Väktaren, att han kan förstå och äfven egna
ett slags aktning åt en sådan, på ärlig öfvertygelse grundad
verksamhet som Hrr V. Rydbergs och v. Bergens, men
deremot icke åt en Tidskrift för Hemmet, som genom att
»rekommendera och välkomna» en sådan verksamhet ställer
sig på neutral ståndpunkt i förhållande till Kristus,
»sträcker gevär för Kristi fiender» oeh derigenom gör sig skyldig
till »trolöshet mot sin Frälsare». Förfin öfvergår derpå till
en lika sann som vacker skildring af den innersta grunden
för qvinnans inflytande, i hvilken vi alla med fullaste hjerta
kunna instämma. Så t. ex. finnes det säkerligen ingen svensk
qvinna, som icke med honom tror att kristendomen bör vara
medelpunkten för hennes (likasom för bela kristenhetens)
bildning. Med honom tro vi ock att qvinnan är ämnad att
vara hjertat i sin krets, att »tron är hjertats förnämsta kraft»
och »hemligheten af våra segrar till det goda», att »man icke
kan, icke får vara neutral i afseende på Kristus»; att
»Kristus har gifvit den sanna höjningen äfven åt qvinnans
jordiska ställning», samt att »hvarje sträfvan att höja qvinnan
i samhället blir falsk, om den ej har sin rot i tron på Guds
(och vi tillägga Menniskans) Son, som allena frälsat henne».
I det enda lilla tillagda ordet ligger kanske hela
meningsskiljaktigheten mellan Väktaren och oss uttryckt. Det
uteslutande betonandet af det gudomliga hos Kristus såsom
det allena vigtiga, med åsidosättande af Hans mensklir/a
betydelse, har ju nemligen blifvit kännetecknet på hela den
riktning inom vår kyrka, som förfin i Väktaren synes
tillhöra.
För oss deremot blir det alltid en hufvudsak att
Kristus är hvad Han ock älskar att kalla sig sjelf: »Menniskans
son» — Ordet till mensklighetens dunkla gåta — på samma
gång vi äro öfvertygade att Han, för att vara detta, också
måste vara Sonen af Guds kärlek, i hvilken bor den
gudomens fullhet, hvaraf blott en gnista blifvit oss beskärd.
Vi tro helt enkelt, om ock ej enligt alla dogmens regler,
hvad Skriften lärer: att Gud var i Kristics och försonade
verlden med sig sjelf.
Men om vi derför icke, enligt Väktarens uppfordran,
kunna fördöma såsom »Kristi fiender» hvar och en, som
fattat det gudomliga hos Kristus på ett annat sätt, eller i en
annan grad än vi; om vi tro att den fria forskningen har
sin gudomliga mission för sanningens uppdagande lika väl
som tron; att bådas arbete är menskligt och derför bristfullt;
att tron, då hon, genom ett ensidigt framhållande af blotta under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
