Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XI
»Herre! ho kan märka hur ofta han felar. Förlåt mig de
hemliga brister.»
Men huru maktlösa vi ock må känna oss, med hvilken
pinsam klarhet vi än alltid må inse afståndet mellan hvad vi
velat och hvad vi förmått, mellan vår tro och dess föremål,
så måste vi dock på denna tro bygga vår lifsgerning,
förlitande oss på Honom, som lofvat att bära vår svaghet.
Af tanklöshet eller trolöshet skola vi således med Guds
hjelp icke förfela vår uppgift, den må nu vara af enskild
eller offentlig art. Sker det, såsom Väktaren antyder, af
okunnighet — skulle det en dag befinnas att bristerna i vårt ödmjuka
arbete segrat öfver den goda viljau — skulle det komma ett
ögonblick, då det ser ut som om den svenska qvinnan velat och
trott, kämpat, lidit, hoppats och älskat förgäfves — då också
hon, med uppgifvande af hela sitt lifs mål, måste bedja:
»Fader, icke som jag vill utan som du vill!» — O! då får hon
ju ännu vädja från menniskornas hårda domslut till Honom,
som värjde den klandrade med de kärleksfulla orden: »Hon
gjorde hvad hon kunde», och som för den felande och
ångrande icke hade någon hårdare dom än denna: »Henne skall
mycket förlåtas, ty hon har mycket älskat.»
Du ser således, käre vän, att jag ännu med hela mitt
hjerta hänger fast vid det der valspråket från våra samfälda
katekeslexor, för hvilket du så gerna brydde mig, emedan det
så litet öfverensstämde med min i öfrigt föga hjeltemodiga
eller eröfraude karakter:
»Segren som öf ver v inner verlden är vår tro.»
Hela skillnaden är att jag för hvarje år tycker mig
bättre inse hvad det är, som skall öfvervinnas och hvem som är
den slutliga Segerherren.
Kanske har förf:n i Väktaren, hvars rena, om ock njigot
hårda och »ishjrkliga» bevekelsegrunder jag icke ett ögonblick
misskänt, bidragit att göra mig klarare medveten härom. I
så fall har smärtan af hans anklagelser inneburit sin egen
läkedom. Men icke blott smärta; månget glädjeämne,
mången dyrbar lärdom äfven har Väktarens artikel skänkt mig.
Jag behöfver blott nämna förf:ns erkännande, att sträfvan att
höja qvinnan i samhället hvilar på rent kristlig grund, samt
hans antydan att äfven qvinnan bör hafva sitt ord med i
försvaret af den högsta sanningen — att det finnes tider då hon
icke får »tiga i församlingen» om hon ej vill bli utstött derifrån
såsom en likgiltig och trolös medlem — och du skall förstå mig.
Tillägger jag nu att dessa medgifvanden i min tanke
oo J O O
sammanknyta sig med (leiden klandrande anmälan omnämnda
företeelserna, för att ytterligare bestyrka den föreställningen
att trons och forskningens män, från skiljda utgångspunkter,
ofrivilligt närma sig en samfäld medelpunkt, likasom de
spridda ljusstrålarne sammanlöpa i en brännpunkt, samt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
