Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
endast ett litet rum in på gården, mörkt och dystert, ty mor var
icke glad mer. Hon hade ingenting att styra och ställa med,
ingenting att komma med.
Arrendet hade icke burit sig, oaktadt allt släp och bråk,
både natt och dag.
Så voro vi imellertid blifna stadsbor igen. Det var en svar
vinter. Mor var sällan eller aldrig glad; jag insåg icke hvarföre,
såg och kände blott, att så var. Efteråt begrep jag att hon icke
vetat hvad hon skulle taga sig till. Mig hjelpte dock
skolgången fram genom mörkret; hade den icke varit, och hade mor icke
haft att glädja sig deråt, så vet jag icke, hur det hade gått. Nu
vet jag, att skolan är en välsignelse, icke blott för barnen och
folket, staten, kyrkan och samhället, utan äfven och isynnerhet
för fattiga mödrar, som icke hafva något annat att hoppas än
att det skall bli något godt af deras barn. »Vore jag rik,» hörde
jag också stundom mor säga, »så nog skulle jag framförallt dela
med mig åt skolmenniskorna for allt hvad bråk de ha för andras
barn, och det så godt som för intet.»
Om våren blef det bättre för oss. En dag, då jag som
vanligt var i skolan, fick jag helt oväntadt på gården der se
min mor i hennes nya gråa ylleklädning, hvarpå hon sjelf väft
hela vintern och som hon sjelf sytt de sista dagarna med sådan
brådska. Jag sprang fram till henne, men hejdades genast med
en blick och en rörelse med handen. Jag märkte då, att hon
var i sällskap med ett par herrar. Jag tvärstannade, men i
detsamma hörde jag: jaså, det är fruns barn det der; och så sågo
de båda herrarne på mig så vänligt, ehuru de annars hade så
stränga ansigten att jag icke vet mig hafva sett några strängare.
Efteråt fick jag veta hvilka de voro. Den ene var polismästaren
Wannqvist, den andre biskop Wallin.
Inom ett ögonblick försvunno de alla tre i en port nere på
gården; — men från den dagen var mor förestånderska för
flick-afdelningen af den inrättning för vanvårdade barn, som de nämnde
begge männen vid den tiden bragt till ständ. Mor flyttade till
skolgården, eier flickafdelningen fick sin plats, och sä voro vi på
grön qvist igen. Vilkoren voro visserligen små: fri bostad i ett
litet mörkt rum i rad med dem, der de vanvårdade barnen voro
inrymde; en portion mat middag och afton, af samma sort som
barnens, samt etthundra r:dr rgs i årlig lön; men mor hade fått en
verkningskrets, tak öfver hufvudet för sig och oss, och så
begynte ett nytt lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
