Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
att mor skämde bort oss. Jag förstod icke, hvad man dermed
mente. Det betydde visst, att hon höll för mycket af oss. Det
gjorde hon väl också. Hade hon haft större tillgångar, så vet
jag icke heller hur det hade gått. Hon skulle sannolikt haft
svårt för att neka. Kanske, ja helt visst, hade också vi då
frestats till nycker och fordringar, åtminstone jag. Det var till
och med icke utan att jag en gång var nära att gifva efter för
dylika frestelser. Men den gången räddades jag och mor med;
och af hvem eller hur? Af hvem annan än af henne sjelf, och
detta utan att hon, enligt hvad jag med visshet vet, förstod huru.
Med medveten stränghet skulle det kanske icke lyckats, och med
omedveten troligen ännu mindre. Nu skedde det med en kärlek,
som icke var mäktig af något slags beräkning. Det var ett
schackdrag, såsom jag dock först många år efteråt förstod, af en
ingifvelse, som skulle kunna bevisa, att, om äfven moderskärleken
stundom är blind, som kärleken i allmänhet säges vara, den dock,
äfven när den yttrar sig som svaghet utan klart medvetande om
de möjliga följderna, går den rätta vägen och vinner spelet.
Historien var följande:
Kamraterna i skolan hade länge och väl tait om, att vi
skulle gå tillsammans till Djurgården l:sta Maj. En utaf dem,
några år äldre än jag och till hvilken jag satte mycket
förtroende, hade gjort upp, att vi den dagen skulle vara så
»sprät-tiga» som möjligt, såsom det hette på skolspråket. Det föreföll
mig, såsom skulle det ordet egentligen gälla mig. Jag kunde
nemligen icke undgå att märka, att de flesta kamraterna voro
»sprättigare» än jag, äfven i hvardagslag, klädd som jag alltjemt
var i mina hemsydda kläder, som jag nästan tror icke just
alltid passade så väl, och som både till tygets beskaffenhet och
färg voro sådana att de allt emellanåt förskaffade mig
hvarjehanda öknamn. Isynnerhet var det ett af mina plagg, — något
att byta om meel hade jag icke den tiden — som ådrog mig
anmärkningar. Att komma ut på Djurgården med de andra i det
plagget, det var nu då rakt af omöjligt. Jag talte med mor
derom hela långa tiden förut. Hennes svar hade alltid blifvit:
»Kära barn, hvar ska’ jag taga pengar till det ifrån?» — Jag
förnyade min begäran dag från dag, klappade och bad, men fick
alltjemt samma svar. En dag tyckte hon väl att jag gick för
långt i min enträgenhet. Hon blef ond, och när jag så började
tjura och till och med gråta, blef det än värre. Jag skulle aldrig
fä det der plagget, jag måtte bära mig åt hur som helst. »Ja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
