Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
bespierre’s eller en Sokrates’ drag. Mine tillkallas, men finner
sin Peter nu »saa ækel», att hon gerna vill låta fröken
»beholde ham for sin egen Mund». Tack vare en hederlig
»dou-ceur» återföres slutligen allt i de gamla fogarne, med undantag
blott af förhållandet meilan Luise och Halling, hvilken sednare
känner sig helt lätt om hjertat, då han upptäcker, att också
hans kärlek var »hun et Skin».
En flygtig blick på alla dessa »Spurve i Tranedands» skall
vara nog för att fatta deras betydelse i och för vår fråga.
Konsul Varb]erg t. ex., som af studenterna låter hylla sig
såsom en den fria och fasta öfvertygelsen man, under det han
inför en okänd hänger kappan på båda axlarne och bland sina
förnäma vänner icke eftertraktar några andra egenskaper, än
som kunna tillvinna honom föremålet för hans högsta önskan
— ett adelsdiplom; hvad han är — icke är det sig sjelf. Och
frun, på henne ser man ju strax, att hon är »en födt» —
icke en menniska med eget skaplynne och eget ansvar — nej,
långt bättre upp — en von Pletten! Dottern och baronen äro
mindre förfalskade, så till vida som de aldrig funnit sig sjelfva
och således omedvetet lysa med lånta fjädrar. Likaså Pilse,
hvars hela personlighet omedvetet uppgått i
kammarherrenyckeln och den senaste pariserfracken. Mine åter och den nette
Anholt, som icke ens i dansstugan vill göra något, som man
icke gör hos konsuln, äro blott simplare uppenbarelser af det
naiva skenväsendet, hvilket slutligen hos skräddaren når höjden
af omedvetenhet, i det skenet blir ett dubbelsken, bakom
hvilket den ursprungliga personligheten qvarstår i hela sin råhet.
Mästerligt uttryckes detta först i de ord, med hvilka han
mottager de lånta fjädrarne! »Naar Folk bare troer det, saa er det
alt hvad jeg forlanger» och sedan i det sorglustiga utrop,
hvarmed han ser dem försvinna: »Er jeg da mig selv eller er jeg
ikke mig selv?
Her to forskjellige Verdener staae, (sjunger Klint)
der er den fine Portion og den anden der.
Begge »Filistre» halv slumrende gjennem Livet gaae,
begge kun bejle til det, som er uden Værd.
Hvad Hostrup kallar fdister-våsendet — ett uttryck, som
ofta förekommer i hans skrifter och klingar främmande för
svenska öron — är således ingenting annat än skenväsendet.
Och just detta skenväsende under öfver förfiningens och råhetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
