Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
Små lokala anlag och små smala stråk af specialinsigter
väcka i allmänhet sjelfkärlek. Man må nu föröfrigt säga om
egenkärleken hvad man vill, så har den dock sina stora fördelar.
Den är lik den naturliga oljaktigheten på sjöfågelns vingar,
hvilken gör att han kan afskaka så väl regnet ofvanifrån som
vattnet i hvilket han dyker ned. Kunde man lyckas att taga ur en
menniska ali egenkärlek, ali sjelfkänsla, skulle hennes
vingar snart vara genomblöta och hon skulle icke mera höja sig
på dem. Egenkärleken har dessutom den fördelen, att göra folk
glada. En man som anser sin hustru, sin »baby», sin häst, sin
hund och först och sist sitt jag vara för mer än alla andras, är
nästan alltid en godlynt, om ock en smula tråkig, personlighet.
Sjelfkänslan är för menniskosinnet hvad medelpunkten är för
cirkeln. Små sinnen röra sig i så små kretsar, att fem minuters
samtal är nog för att bestämma hela deras curva, hvaremot
stora sinnens båglinie knappt märkbart skiljer sig från den räta.
Skulle de också hafva jaget till centrum, dröjer det länge innan
man upptäcker det.–
Hvad är grundfelet i samtal i allmänhet? Idébrist, ordnöd,
tonlöshet menar man kanske. Välan, det medgifves. Men hvad
som dock oftare än något annat skämmer ett samtal är långa
strider öfver bisaker mellan folk, som icke stämma öfverens i
de grundprinciper på hvilka dessa bisaker bero. För att
menniskor skola hafva glädje eller gagn af hvarandras umgänge
fordras att de komma öfverens i vissa öfvertygelsers ultimata,
hvilka kunna förblifva orubbade under samtalets gång, samt att de
hafva nog vett att hänföra bisakerna till dessa deras källor.
Samtalarens konst liknar harpspelarens: den ligger lika mycket
uti att dämma dallringen hos strängarne, som i att aftvinga
dem deras inneboende välljud.
För ordvrängare gäller blott en lag: lifvet och språket äro
lika heliga. Homicide och Verbicide, menniskodråp och ordadråp
äro lika straffvärda. Att förvränga språket, är att lönligen
undersåga bryggan för allt menskligt umgänge. Den som har
hjerta att bära hand på sin moders mål skulle icke rygga
tillbaka för att uppbryta sin faders kassaskåp.
Esseide.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
