Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
inom denna ansedda och rika familj haft stora gynnare och till
en del äfven idkare. En af Paralos’ förfäder af samma namn
som han hade tillhört Sokrates’ och Platons omgifning. Den
nuvarande Paralos, Adeimantos’ fader, var son af Aristogenes,
hvilken flyttade öfver från Athen till Alexandria året fore kejsar
Tiberii död. Paralos var då endast ett sexårigt barn. Han
erhöll en sorgfällig uppfostran, studerade i Alexandria under de
förnämsta lärare, som denna lysande stad egde att erbjuda, och
tillbragte äfven några år af sin ungdom på resor, hvarunder han
besökte sin födelsestad Athen samt den stora verldsstaden Rom.
I den sistnämnda hade han haft tillfälle att beundra Senecas höga
moral och afsky de förnäma Romarnes lastbarhet. I Athen hade
han knutit vänskapsförbindelser med flere filosofer af den yngre
akademien, hvilkas många lärorika meddelelser utur en redan
åldrande verldsåskådning han sökte betala med begärligt mottagna
underrättelser om den märkvärdige judiske tänkaren Filon, som
vid denna tid hade väckt uppmärksamhet i Alexandria. Paralos
vistades äfven en tid i Efesus, Mindre xlsiens förnämsta stad,
och hemförde derifrån såsom brud deri milda Diotime, Epikrates’
dotter, hvilken under ett trettonärigt äktenskap skänkte honom
fyra söner och en dotter. Bland dessa var Adeimantos yngst
och var det enda barnet som öfverlefde modren. Diotime afled
på sjunde året efter Jerusalems eröfring af Titus. Adeimantos
var då endast sex år gammal. Straxt derpå hade hans fader
lemnat Alexandria och bosatt sig i Efesus, hvarest den moderlöse
gossen för sin gjorda förlust fick ett slags ersättning i den nästan
afgudiska ömhet, med hvilken han omfattades af sina morföräldrar,
isynnerhet af mormodren, den ärevördiga Potone.
Adeimantos hade af sin moder endast ett svagt minne. Det
enda af hennes utseende, som han riktigt kunde erinra sig, var
hennes sköna, djupa blick, hvilken så ofta brukat hvila vid den
lille gossens, när han från sina lekar kring den plaskande
springbrunnen på gården af fadrens hus i Alexandria esomoftast
återvände till sin moders knä för att visa henne fyndet af en vacker
snäcka eller en glänsande skalbagge eller for att beklaga
förlusten af en i hans tycke till hälften fångad fjäril. Då brukade
hon lägga sin hand på hans panna och se in i hans ögon, och
det var då i hennes blick någonting så strålande rent och tillika
så orubbligt trofast, att Adeimantos sedan vanligen kom att tänka
just på denna blick, hvarje gång han såg en mycket klar stjerna
eller hörde talas om en ädel och stor handling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
