Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
Det jemförelsevis redigaste minne Adeimantos hade af sin
moder var minnet af den sista gång han såg henne. Det var en
kulen och regnig dag vid vinterns början. På eldstaden flammade
en munter eld, kring hvilken Adeimantos lekte, ridande på ett
slags käpphäst, menande sig föreställa en af de kring urelden
kretsande tio himlakroppar, om hvilka hans fader nyss förut
hade talat. Diotime satt längst upp i rummet, sömmande på en
ny drägt åt sin sexårige son. Detta var egentligen den nyss
utgångna slafvinnans göromål, men modern fann ett lätt begripligt
nöje i att också lägga sin hand vid arbetet. Diotime var blekare
än vanligt. Hon var nyligen uppstånden efter en längre sjukdom.
Nu, när hon var ensam med sin son, framtog hon ur ett skrin en
liten pergamentsruile, ur hvilken hon en stund läste. Adeimantos
kunde ännu mycket väl erinra sig, huru hennes beslöjade blick
började skimra i klara tårar, och huru hon, sedan hon lagt den
lilla pergamentsrullen bredvid sig på bordet, kallade gossen till
sig för att passa den snart färdiga klädningen. Just i detta
ögonblick inträdde Adeimantos’ far. Adeimantos kunde ännu
minnas, huru modren hastigt förde sin hvita hand mot pergamentet
men drog henne tillbaka igen. Paralos, som förmodligen märkte
denna rörelse, tog skriften i sin hand, läste dess början, bleknade
och sade några brutna ord, hvilka Adeimantos ej mer kunde
ihågkomma. Sedan gick han häftigt några slag omkring eldstaden,
hvarvid Adeimantos tänkte, att han visst ville föreställa planeten
Pyroeis eller kanske Antikton; derpå kastade han
pergamentsrullen i elden och lemnade hastigt rummet. Adeimantos såg, att
modrens kinder än buro den flammande eldens färg, än det hvita
linnets, som låg på bordet. Hon vinkade gossen till sig, och han
somnade straxt derpå i hennes knä. Han vaknade sedan vid det,
att modren kysste sömnen från hans ögonlock och, läggande
honom bredvid sig på den mjuka dynan, steg upp från den plats,
der hon sutit. Hvad han sedan såg, kunde han ej vidare redigt
erinra sig eller skilja från de drömbilder, med hvilka slummern
ånyo nalkades. Men han tyckte, att de tio himlakropparne
dansade kring eldstaden i rummets midt, hvilken naturligtvis nu som
förut skulle föreställa central-elden. En af de dansande, som
förmodligen ville vara den bleka månen, bar hans älskade moders
drag, och huru hon än rörde sig, tyckte han, att hon hade sina
sköna ögon fästade på honom. Slutligen hade alla de himmelska
gestalterna försvunnit, och non var ensam qvar. Elden var till
det mesta förkolnad. Då tyckte han, att den hvita gestalten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
