Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
som nyss varit månen, hastigt lemnade sin kretsande bana och
gick direkte till medelpunkten, der hon ur de falnande glöden
upptog någonting grått eller gult, som var brändt i kanten, förde
det sakta till sina läppar, närmade sig derefter bordet, på hvilket
den nästan färdigsydda gossdrägten hade sin plats, hvarefter hon
fattade nålen och började sömma, sedan hon förut några
ögonblick med ett melankoliskt leende vändt den grågula lilla lappen
mellan sina fingrar. Adeimantos tyckte sedan, att alltsammans
blef bländande hvitt, stundom skimrande i purpur och guld; han
hade länge sitt öga fästadt vid en punkt, som lyste klarare än
det öfriga. Den vidgade sig småningom och flammade slutligen
upp i en klart strålande eld. Det var urelden, kring hvilken
solen, månen och planeterna ånyo kretsade i sina bestämda banor.
Månen var den blekaste men vackraste figuren; dess drömmande
anlete bar modrens drag. Detta var det sista Adeimantos tyckte
sig se.
När han derefter vaknade, satt slafvinnan Kleo vid hans
sida och berättade honom, att hans moder åter blifvit illa sjuk,
och att tvenne skickliga läkare blifvit efterskickade. Adeimantos
tilläts ej mer att återse sin moder, som afled på andra dagen.
Kleo berättade honom, att hon hela tiden varit sanslös och
endast ett par gånger yttrat några besynnerliga ord om ett hvitt
lam, som varit slagtadt — Kleo förmenade, att hon tänkte på
något offer åt Asklepios — samt att man skulle tillse, att hennes
lille gosse blefve iklädd den nya menniskan, hvarmed hon
förmodligen hade menat den nya kitonen, med hvilken hon straxt
före sitt sista insjuknande varit sysselsatt.
På allt detta tänkte Adeimantos, der han satt på
marmortrappan till Artemis’ tempel. Han såg utåt hafvet, som ännu
häfde i månskenet glittrande vågor, och han kände någonting
inom sin egen barm, som svarade mot den brusande böljans oro,
såsom djupare anlagda naturer stundom anande känna det vid
sjutton år. Han vände sitt hufvud och sitt öga till den milda
Selene och tänkte ånyo på sin moder, på hennes ögas renhet, på
den kyska gudinnans renhet och på den renhet i själ och sinne,
hvilken han sedan ett par år tillbaka kände såsom en oafvislig
fordran, ställd till hvarje menniska och icke minst till honom sjelf.
Det kan väl också hända, att för hans inre öga då och då
hägrade bilden af någonting annat, hvilket han för några veckor
sedan hade sett för första gången och som då föreföll honom
om icke renare än den bild minnet förvarade af hans moder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
