Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
Och Adeimantos uppdrog ur sin gördel en liten lapp af
grånadt pergament.
— Ser du, Kallias, denne har följt mig sedan jag var sjutton
år. Jag mottog honom då af den qvinnan, som du nämnde.
— Jag vet det; hon har omtalat det för Arete.
— Den som insydde pergamentet i bältet till den lilla rocken,
hvilken då var ämnad åt mig, var min moder, och det gjorde
hon dagen före sin död. Det var hennes testamente till mig,
hennes son. Ja, min fader, nu förstår jag din smärtefulla
stumhet angående min moders sista dagar. Du ville skona mig för
nesan af att hafva haft en kristen moder.
— En kristen moder — upprepade Kallias.
— Ja, det är mig nu klart. Jag har haft en aning derom,
att det skulle förhålla sig så; men jag har icke velat gifva rum
i mina tankar åt denna aning. Derföre har jag icke heller vågat
visa detta pergament för någon menniska i verlden, emedan jag
befarade, att det skulle på något sätt innehålla domen öfver min
moder, hvars minne jag älskade. Denna dom är nu fälld, och
derjemte får jag genom dig veta, att kristendomens bedrägliga
band omslingat äfven henne, som var min ungdoms brud. I
sanning, Kallias, nu önskar jag, att jag aldrig hade träffat dig.
Kallias log vemodigt och tryckte faderligt den unge mannens
hand. Efter en stunds tystnad tog Kallias åter till ordet:
— Den gamla qvinnan hade genom de på pergamentet skrifna
orden, dem en skrifkunnig slaf för henne tolkade, fått ett styng
i sitt hjerta, hvars sveda aldrig upphörde, förr än hon blef Kristi
tjenarinna.
— Jag känner till något af detta — inföll Adeimantos —
de hafva en underlig kraft dessa ord om den nya menniskan.
Mig hafva de förföljt i tio år. Natt och dag hafva de stått för
mina tankar och aldrig lemnat min själ i ro. Kanske skola de
nu förlora sin udd, sedan jag fått veta, att de förskrifva sig från
en Kristen.
— De innehålla dock en gudomlig sanning, Adeimantos. Den
gamla tjenarinnan hade erfarit det, och hennes erfarenhet blef
äfven Aretes. Min förskräckelse öfver Aretes omvändelse till
kristendomen var icke ringa. Jag var angelägen att hålla saken
så hemlig som möjligt. Mest bekymrad var jag för hennes fars
skull. Jag kände hans gränslösa kärlek för sin dotter och hans,
om möjligt, ännu gränslösare förakt för kristendomen. Arete sjelf
bäfvade vid tanken på den smärta, hon måste tillfoga sin fader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
