Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
Flere ganger efter vår ankomst till Antiokia, sökte hon tillfällen
att skriftligen underrätta honom om sin omvändelse och besvärja
honom att tänka på sin egen själ. Jag bekänner, att jag var
den, som i hemlighet tillintetgjorde hennes planer, emedan jag
ännu hoppades, att Arete kunde återvinnas för sina fäders tro.
Jag kände ej tillräckligt den nya religionens makt. Så kom pesten
och gick med snabba förhärjande steg öfver Egypten, Syrien och
Asien. Då medförde en resande från Efesus den underrättelsen,
att Aretes fader varit en bland pestens första offer, och att han
dött såsom Kristen. Aretes glädje öfver fadrens omvändelse
besegrade smärtan öfver hans död. Hennes sinnesrörelse hade
emedlertid för hennes svaga krafter varit för stark, och hon föll
i en långvarig och svår sjukdom. Då ankom plötsligt från
hennes far i Efesus ett bref, hvilket jag försigtigtvis behöll för mig
sjelf, och af hvilket jag fann, att ryktet om hans omvändelse och
död varit falskt. Tvärtom talade han med förfärande stränghet
om de Kristna såsom orsaken till de olympiska gudarnes vrede
öfver den så svårt hemsökta verlden. För hans öron hade
kommit det ryktet, att Arete hade fattat tycke för kristendomens
läror. Han besvor henne att icke lyssna till villolärans röst och
förklarade, att den stund hon blefve en Kristen, hade han ingen
dotter mer: hon vore för evigt förskjuten. Han vore för
närvarande genom sitt embete bunden vid Efesus; men så snart han
blefve fri, skulle han skynda till Antiokia för att, om möjligt,
rädda sitt barn. Jag tänkte med förskräckelse på den stund,
som, efter hvad nu skett, skulle sammanföra far och dotter. Den
svaga flickan skulle aldrig kunna bära sin fars förbannelse.
Fadren skulle döda sitt barn och förmodligen dermed äfven sig sjelf.
Då föll mig en tanke in, visserligen icke den stränga sanningens
tankev men, som jag då tyckte, en barmhertighetens. Bland de
bref, Arete begynt till sin far, och som aldrig blifvit fullbordade,
befunno sig tvenne i mina händer. Ett af dessa talade i uttryck
af den innerligaste dotterkärlek om en möjligen förestående
skiljs-mässa. Arete hade menat en skiljsmässa framkallad af hennes
förändrade tro; men brefvet var afbrutet, innan derom någonting
särskildt var utsagdt. Deraf beslöt jag att begagna mig. Jag
skref till Filippos, sade honom, att hans dotter vore död och bi-;
fogade hennes bref såsom hennes sista farväl till sin far,
påstående detsamma vara skrifvet straxt före hennes bortgång. Jag
ansåg detta vara en tillåten nödlögn, emedan jag sålunda
besparade far och dotter den största smärta, som kunde träffa dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
