Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
form och lif. Slutligen klang från Odins lund ett klagande
sporjs-mål: Hvi suckar det så tungt uti skogen? Det va- första
anslaget på B. E. Malmströms lyra, ett genljud af Geijers
kolargosse, om man så vill, men dock en sång för sig, -ned sin
egendomliga pregel, likasom Malmström, ehuru fostrad i de gamla
mästarnes skola, var en skald för sig, betecknande en ny
brytning i den fosterländska sången. Det samma kunde sagas om
W. v. Braun, hvilken samtidigt anslog den motsatta grundtonen
på det svenska strängaspelet, en efterklang af Bellmanssången,
och dock ej mera lik denna, än lifvet på »Tre byttor» och »Gröna
lund» liknade det på nutidens kaféer.
Sedan fru Lenngrens tid hade ingen qvinlig författare
sysselsatt sig med folklifvet. Fredrika Bremer rörde sig
företrädesvis på den högsta bildningens område; friherrinnan Knorring
(Kusinernas förf.) uteslutande inom den högre sällskapsverlden.
Då uppträdde på fyrtiotalet fru Flygare-Carlén med sina breda
och saftiga skildringar af medelklassens lif, bland hvilka redan
då framskymtade en och annan af dessa ypperligt tecknade
figurer ur folkets krets, hvilka sedermera, djupare studerade och
genomförda, tillvunnit förfin hennes högsta rykte såsom
karak-tersmålare, på samma gång de i vår litteratur stå såsom
oöfverträffade typer af svenskt bondelynne och svensk sed. Härmed var
vägen bruten i folkelig riktning, äfven för den qvinliga
diktare-gåfvan. Eget nog synes isynnerhet »Kusinernas» författarinna,
den ytliga, koketta verldsdamen, dragas allt oemotståndligare
bort från den fina, men ej alltid så rena, salongsverlden till den
simpla bondstugan och dess innevånare. Led vid den
för-blommerade lastens hjeltar, den förkonstlade känslans martyrer,
eller den djupare, men genom yttre förhållanden straffbar vordna
lidelsens offer, hvilka dittills utgjort stoffet för hennes
skildringar, vänder hon sig till den råa, men ärliga naturmenniskan, i
hennes kamp mot de yttre och inre frestelser, hvilka lifvet
erbjuder i lika rikt mått och ofta under samma fonn i den
lågtimrade stugan som på samhällets höjder. Några spridda
utkast hade väl redan antydt denna nya riktning: dock var man
icke beredd på ett verk af sådan omfattning, en bild, sä djupt
genomtänkt, så naturtroget återgifven, så konstnärligt fulländad
som den, hvilken hon i sin roman Torparen framställde för
allmänheten. Det var den första, var länge den enda, och
är ännu, i vår tanke, den lästa, i stort genomförda
karakters-bild af svenskt folklynne och folklif, vår litteratur har att fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
