Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
hvilken hennes egen makt och hersklystnad förmådde intet;
döden bortryckte henne plötsligt utan föregående sjukdom, och utan
att hennes son konung Christian, hvilken hon efterskickat, hann
komma tillstädes för att höra från hennes läppar de ord hon
önskade säga honom. Hvad afsågo väl dessa ord? Månne
Leonora Christinas befrielse eller — hennes fortfarande fangenskap?
Denna sistnämnda, som aldrig var för stolt att bönfalla om
sitt frigifvande vid hvarje tillfälle, som härtill var lämpligt,
försökte äfven nu efter enkedrottningens död, att vädja till
konungens hjerta. Detta dock på ett indirekt sätt. Hon tillsände
honom nämligen sin faders porträtt, hvilket hon färglagt och
insatt i förgyld ram. Pä baksidan af porträttet skref hon följande
vers i Christian IV:s namn:
«Min Sønne oc störste Nafne,
Du ligner mig i Mact oc Moed;
Lad ded min Læfning oc nu gafne,
At du, som ieg, est Naade goed!»
Man förespådde nu allmänt, att Leonora Christina skulle
frigifvas. Det hviskades härom äfven mellan fångbetjeningen, som
motsåg händelsen med sorg, emedan de aflönades särskildt för
den fångnas bevakande; »de gjorde dock sitt bästa», skrifver
Leonora Christina, »för att dölja sin sorg, och blandade några
små tårar tillsamman så hemligen». Slutligen blef talet om
befrielsen, och bedröfvelsen öfver densamma, allt starkare: man visste
dag och stund, och tornväktaren sade under bitter grät: »min
gode herr Fröken, i afton kommer ni visst ut», »hvad skall det
då bli af mig?» Tröstande svarade Leonora Christina, »att
ingen ändring ined liojjom skulle ske, han skulle förblifva
torn-vaktare som han var». Jonatha skulle dock göra sin sak
bättre; hon förmenade att hon ingalunda vore bedröfvad och
be-log Oles barnslighet, »men», säger Leonora Christina, »jau såg
icke destomindre tårarna stå henne i ögonen». Den mellan hopp
och fruktan sväfvande fången sökte emellertid i lugn afbida sitt
öde; »är nu hjelpens timma kommen», utropade hon i liflig känsla
till sin tjenarinna, »så vill jag bedja Gud gifva mig nåd att
rättsinnigt känna Hans stora välgerningar.»
Och hjelpens timma kom. Christian V befriade verkligen
nu sin så länge profvade slägting; den 19 Maj 1685 öppnades
hennes fängelsedörrar och hon utfördes derigenom vid sin
systerdotters hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
