Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
på knä att förlåta hans hårdhet. I detsamma inträder Edvard.
Braminer gör ännu ett försök att sjelf återvinna lians aktning
och öfverbevisa honom om Julies oskuld, men går då han ser att
allt är förgäfves.
Edvard vänder sig derpå till Julie, upplyser henne om
husets ställning, beklagar att »den mestbjudande på slafmarknaden»
icke mera eger annat än hvad han med sitt arbete förtjenar, att
den rike grossören måste återvända till den fattige
läkarekandidatens tvenne små kammare, en bostad alltför ovärdig »den
fö-terade skönheten»; öfverlåter derpå till henne en lifränta och
uttalar skiljsmessans ord. »Om du en gång önskar förena dig med
en man, du älskar, har du mitt tillstånd — något som jag å min
sida icke begär af dig. Jag har älskat en gång — jag älskar
icke mer. Domen är fälld. Vi skiljas!»
Julie fordrar att bli anklagad och hörd innan dömen
förkunnas. ITan spörjer henne och hon svarar. Hon bekänner att
brefvet talat sannt, att hon gift sig utan att älska honoin. »llon
var ung, beroende, lefnadslysten och oerfaren. Eon säg sig sjelf,
icke i en moders öga, utan i den kalla spegeln. Hennes pligt var
att lysa, hennes mål att bli väl försörjd. Hon var sjelfvisk,
behagsjuk, praktlysten, stolt. Hon led af att mottaga, men ryste
för att arbeta. Ett ögonblick, det då hon första gängen mötte
hans blick, tycktes ett ädlare lif vakna inom henne; men snart
uppträder han som rik friare och hämtar henne i triumfvagn till
det nya hemmet. Guldet bländar henne, fåfängan och
inbillningen få makt med alla hennes tankar, »och der voro så många som
skulle ha ödmjukats, der var så mycket tomt att taga vara på.
Jag hade ju hela min försummade lärotid att lefva oin igen.»
»Och åt detta bländverk har jag offrat två år af mitt lif!»
utbrister Edvard bittert. »I all denna tomhet liar jag
nedlagt mitt hjertas rikaste dröm. Det är som att vakna i sin
likkista. Hvad skall man med sitt lif sedan man pröfvat hur
gräslig döden är?»
»Men Edvard! hvarför eggade du barnets fåfänga? Hvarför
tog du ej vara på det nya lif, du ett ögonblick väckte i min själ?
Hvarför ställde du en afgud i stället för en Gud på mitt altare?
Hvarför förgyllde du ditt hjerta? Hvarför kom du ej till mig som
du var? Hvarför lärde du mig ej kärlekens nödvändighet? Då
hade jag ödmjuk och längtande tagit din hand och följt dig hem
till de två suiå kamrarne,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
