Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
5. Lif och Dikt.
i.
lckarder »C hutten v, Kræuier. li]isulu 1*70.
"Poetisk halt iir ingenting annat än
lifvets halt."
Goethe.
I lyriken har menniskoanden funnit sitt jag, skalden sin
egen innersta personlighet. Men lyriken kan urarta till ett slags
diktare-sjelfviskhet, personligheten till personligheter, och båda
förlora då sitt poetiska berättigande. Här lurar i sjelfva verket
en dubbel fara. Skalden kan stanna vid och uppgå i jaget;
han kan ock gifva sig så, att han förlorar sig sjelf. I båda fallen
förfelar han sin uppgift. Jaget får icke bli sjelf. Skalden skall
gifva, icke prisgifva sig, och han skall göra det på ett sådant
sätt, att både han och läsaren tillika vinner något nytt och
bättre än det han gifvit. Personligheten får icke utminutera
sig i smått, och icke heller på en gång uttömma sig — rättare
sagdt, hon kan det icke. Den menskliga personligheten, om hon
är af äkta halt, har alltid något, som är oafytterligt, något som
hon visserligen kan låta ana, men som dock förblir af menskliga
läppar osagdt, af menskligt öra ohördt. Med andra ord, det gifves
en sjelfbegränsning inåt, så väl som utåt, hvilken aldrig
strafflöst åsidosättes. Faran af ett gränsbrott är här, som i mänga
fall, större för qvinnan än mannen. Sjelfva öfverlägsenheten af
hennes natur lockar till missbruk. Qvinnan kan gifva sig mera
helt, mera uteslutande än mannen, men hon kan också gifva sig
så, att hon förlorar sig sjelf. A andra sidan synes sjelfva
lin-lieten af hennes hjertfibrer och rikedomen i hennes känslolif
likasom inbjuda till denna oaflåtliga sjelfanalys, detta fördjupande
i det inre jaget, som vi kallat urartad lyrik eller poetisk
sjelf-viskhet. Ingenting är dock i sjelfva verket mera prosaiskt, mera
stridande mot lyrikens sanna väsende, t dikten, så väl som i
lifvet, gäller apostelns ord: "kärleken söker icke sitt’’.
Vi hafva förutskickat dessa allmänna anmärkningar såsom
möjligen innebärande en förklaring på den mer än vanligt stränga,
och ej alltid rättvisa förkastelsedom, kritiken uttalat öfver de
diktverk, som utgifvits under signaturen L. v. K., och hvilken
dom blifvit ytterligare skärpt för det sist utkomna häftet, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
