- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Trettonde årgången. 1871 /
79

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

79

punkt faller ännu en mild glimt öfver henne; ty sagan tillägger,
att de alla sörjde öfver att mista henne.

Nu fick fadren sanna Ruts ord, att hon skulle blifva
honom en dyr dotter; ty han fick utbetala dryg mansbot till den
dräptes slägtingar.

Så vildt var emellertid detta tidehvarf, att detta dåd, långt
ifrån att afskräcka, snarare lockade nya friare. Den förste var
en man, som hette Glum. Då han kom, blef det sändt bud
efter Hallgerd. Hon kom strax in i salen med tvenne qvinnor.
Hon hade en blå, kostbar kappa, derunder en skarlakanskjortel
och ett silfverbälte om lifvet. Håret hängde ned på begge sidor
om bröstet, och hon hade stuckit in det under silfverbältet.
Hon satte sig ned hos Rut, sin fader och friaren och helsade
dem alla med vänliga ord, säger sagan, talade väl och kraftigt
för sig och sporde om tidender. Frieriet blef omtaladt, och hon
gaf sitt bifall. Sedan stod brölloppet. "Höskuld och Rut
be-"satte den ena långbänken, brudgummen den andra. Hallgerd
"satt på tvärbänken och tedde sig väl. Tjostulf, fosterfadren
"och dråps mannen, gick med upplyftad yx; men alla låtsade
"som om de ej märkte det". Dessa ord äro ur sagan. Vi
behöfva ej påpeka skildringens hemska skönhet och tragiska
kraft; men vi måste beklaga att vi af tio sådana glanspunkter
knappast hinna att anföra en.

Då en tid hade gått efter brölloppet, slog Tjostulf en af
Höskulds huskarlar, och blef drifven bort. "Nu kommer jag
aldrig mer tillbaka", sade ban. "Det skola alla glädja sig öfver",
svarade Höskuld. Men knappast skulle han gladt sig, om han
vetat, hvart Tjostulf drog hän. Det var till Hallgerd.
"Trif-vens I godt samman?" sporde han henne. "Ja, kärligt och godt",
svarade hon. Derpå gick hon att tala med Glum, slog sina
armar om hans hals och bad honom taga emot den fördrifne i
sitt hus. Glum gick in derpå, "men börjar han sina svek, skall
han strax bort". Det gick väl till en tid; men snart var
välsignelsen tagen från huset. Hallgerd älskade verkligen Glum,
såsom Glum henne; men med beundransvärd finhet ocli
menniskokännedom skildrar sagoförfattaren, huru för Thjostulfs skull
en träta uppstår, och Glum i öfverilning slår sin hustru ett
slag. Då säger sagan: "Hon älskade Glum mycket, och kunde
icke lugna sig utan gret högt. Tjostulf gick hän till henne
och sade: "Illa är du behandlad och ofta borde det ej ske".
"Hvarken skall du hämnas detta, eller blanda dig uti hvad vi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:20:08 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1871/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free