Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
hon en stor karakter, förfärlig i lifvet som i döden, då hon
förgicks med siu make. Men Bergtora är större i våra ögon, ty hon
älskade mer. Föröfrigt är icke godt att säga, hvilketdera är
märkvärdigast, dessa qvinnors likhetsdrag, eller deras olikheter. De
förra bero på tidens och tänkesättens vilda art, de senare åter
på den olika lycka, som i äktenskapet kommit dem till del.
Deraf försonas mycket hos Hallgerd. Vi hafva intet skäl att
tro, det hon blifvit mindre ädel än Bergtora, om hon blifvit
första gången gift ined en man sådan som Njal. De
mångfaldiga reflexioner, hvartill denna märkvärdiga historiska urkund
i öfrigt kunde gifva anledning, måste jag öfverlemna ät hvars
och ens egen uppfattning.
Men innan vi lemna nordens hedna tid, hafva vi att se
qvinnan uti ännu en ställning: såsom enka. Vi välja för
denna teckning ett parti ur den äldsta skrift på nordiskt
tungomål, ur Eddan. Det är det ställe ur Eddans hjeltesånger, da
kung Gjukes dotter, Gudrun, i stum smärta sitter lutad öfver
sin fallne makes, Sigurd Fofnesbanes, lik. Ett täckelse ligger
utbredt öfver den döde, så att hon ej ser hans anlete, och det
är hennes egna bröder, som dräpt honom. Hennes smärta är
förfärlig, men helt och hållet inre och andlig. Derför kan hon
icke gråta, icke klaga och ropa, hvilket skulle gifva henne en
lindring. Men just i sin stumhet var hennes sorg större än
alla andras. Vise jarlar gingo fram att trösta henne, men
förgäfves. Adla qvinnor söka att fördela hennes lidande genom
att skildra hvad de sjelfva genomgått. Men förgäfves. Först
Gullrand, Gjukes dotter och Gudruns syster, fann det rätta
medlet och de rätta orden att smälta ned hennes stora
karakters motståndskraft, och komma henne att gråta ut. Men vi
må låta sången sjelf tala:
1. En gång ville
Gudrun dö,
då hon satt sovgfull
öfver Sigurd, maken.
Hon gret icke,
hon gaf sig ej,
slog ej hop händren
som hustrur bruka.
2. Allvise jarlar
gingo fram,
som hennes stora sorg
stilla tänkte.
Fastän Gudrun
ej gråta kunde,
var hon djupt qvald,
hjertat ville brista.
3. Herrliga
jarlahustrur sutto
guldprydda
hos Gudrun då.
Hvar af dem sade
sitt qval,
hvad som bittrast
de burit hade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
