Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
Detta är nu det tredje och icke minst vigtiga erkännandet: att
något bör göras då det nuvarande förhållandet ändå icke visar
sig som det bästa möjliga. Frågan blifver då livad skall göras?
Olyckligtvis fasthåller Utskottet ännu den vackra men
tomma frasen om egendomsgemenskap och anser allt för
betänkligt att upphäfva densamma, en förändring hvarpå
allmänna tänkesättet icke heller skulle vara nog förberedt.
Deremot anses alla öfverklagade missförhållanden i icke oväsentlig
mån kunna aflijelpas om rättighet till upprättande af
äktenskapsförord utsträcktes derhän, att hustrun före äktenskapet
kunde förbehålla sig all eller någon dol af sin egendom, hvilken
hon må förvalta sjelf eller med biträde af god man, — en
valfrihet som äfven medgifves der boskilnad egt rum.
Då tiden icke medgifvit ett fullständigt uppställande och
formulerande af dessa forslag, föreslår Utskottet en skrifvelse
till Regeringen med anhållan att till nästa Riksdag frågan
måtte vidare utredas och förslag framläggas.
Tvenne reservanter hafva anmält sig mot detta utlåtande.
Den ene, Hr Carlén, vill, utom rättigheten att göra förord på
sätt som nu är föreslaget, att boskillnad äfven och ovilkorligen
må medgifvas när helst hustrun derom gör anmälan vid
domstolen. Den andre, Prof. Ribbing, menar, och visserligen ej
alldeles utan skäl, att förordet hädanefter som hittills skulle
betraktas som en förolämpning, ett misstroendevotum redan
före äktenskapet och derföre troligen sällan ifrågakomma, samt
att boskillnadsrätten med dess menliga inverkan på mannens
affärsverksamhet skulle blifva till föga fromma för den
äktenskapliga sällheten.
Dä blott några dagar återstodo till Riksdagens afslutande,
och då, som vanligt, ärender hopat sig i mängd till afgörande,
kunde med skäl befaras att denna fråga icke skulle lyckas
tillvinna sig Kammarens uppmärksamhet. Det visade sig likväl
att våra lagstiftare till fullo erkänna den som en
humanitetsfråga af största vigt och betydelse, och den lifliga diskussionen
hvari de fleste af Kammarens mera framstående ledamöter togo
del, upptog flera timmar af den nu så dyrbara tiden.
Med undantag af en enda ledamot, som ville att, nu såsom
förr, intet afseende skulle fastas vid saken, voro alla öfverens
om att något borde göras; alla ville mer eller mindre liberalt
jemka, ändra, böta på följderna af det erkända missförhållandet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
