Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
till verldens ända», har jag hört en af tjenarne säga. Medlande
och försonande hvarhelst strid yppade sig, förgätande sig sjelf,
och ännu i sena ålderdomen offrande sin egen beqvämlighet för
att icke störa sin omgifnings, liar hon lemnat endast fridspår
efter sig.
Sonen Carl August (Albano) synes ha varit en af dessa
genialiska naturer, af hvilka Sverige haft så många — naturer
med stora ansatser, men föga uthållighet, påminnande om våra
berg, som uppstiga öfver den kringliggande nejden, som ville de
storma himmelen, men plötsligt stannande på halfva vägen, sänka
sig helt beskedligt igen till den föraktade jorden, än under
triviala former, än åter med det mjukaste behag, likasom
mottagande med öppna armar all jordens lust och härlighet —
eftersom de ändock icke kunnat nå himlens. Albano lärer väl hafva
tillhört de sistnämnda. Men om han som skald icke höll hvad
han lofvat, står han onekligen bland våra minnestecknare i
främsta ledet. Till sitt väsende beskrifves han såsom ytterst
liflig, god, qvick och behaglig samt i stånd att fängsla hvem
han ville. I skriftlig polemik var han skarp och häftig.
Betecknande för både honom och tiden är det mördande satiriska
bref, hvari han uppsade militärtjensten sedan han blifvit mindre väl
behandlad af sin förman, emedan han lemnat sin riddarhuspolett
till en hos regeringen illa anskrifven oppositionsman.
Tiden för vårt besök led nu till sitt slut. Ännu en vacker
dag förunnade oss dock ödet. Den ljumma Junimorgonen lockade
till vandring. Solen sken klart, syrenerna smekte den
förbigåendes panna med sina doftande, ännu daggfriska klasar,
foglarna sjöngo med en fullhet och en styrka, som hade de anat
att sångtiden snart var förbi; det blomrika gräset inbjöd till
hvila, björkarne sänkte sina långa mjuka hängen likasom för att
dämpa det bjerta solljuset, barn och fjärilar lekte på
ängsslutt-ningeu mellan blommor och solstrålar, det var en af dessa korta
men oförgätliga stunder, inom hvilka våren och lifvet synas
sammantränga allt hvad de äga rikt och ljuft, och hvilka kanske
aldrig förekomma mer än en gång i en menniskolifstid.
På hemvägen mötte jag en liten bondflicka, som gått att
»hämta tidningen åt pappa». Nyfiken öppnade jag packan och
fann till mitt nöje Svenska Weckobladet. På fråga om ingen mer
än pappa läste tidningen svarades, att mamma också läste ibland
— »när hon hade tid». Den lilla flickans vackra hemväfda
klädning visade hvad som plägade upptaga mammas tid. Flickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
