Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
Hon höll min hand i sin; hon såg mig gerna.
Var flickans öga gummans aftonstjerna?
Ja, ljus vi drucko ur hvarandras blick.
Just då, jag kunde icke annat tycka,
På skilda vis en outsäglig lycka
Från själ till själ, likt doft af blommor gick.
"Sitt ned, min vän", hon talade, "böj grenen
Och du har rum; njut skuggan af syrenen,
An solen eger några strålar qvar.
Mig synes sällast denna stund af dagen,
Som, fast dess stjerna blir ifrån oss tagen,
Oss ännu ljuft förklarar, hvad han var.
Så ock en afton ler i menskans sinne,
Af lifvets middagsglans ett ljusfullt minne.
Det lönar lefva endast för dess skull.
Ack, ej en öken blott är åldern vorden —
I sjelfva mörkret än, hur skön är jorden,
Med himlens rymd af stjernegåtor full."
Ja, dessa gåtor, hon dem löste sedan.
Hon på sin dödsbädd mattades allt redan,
När jag till afsked tryckte hennes hand.
För klarnad blick nu sista skuggan flydde,
Och evighetens morgon deri grydde —
En ljusets seger invid grafvens rand.
Farväl! farväl! Min enkla krans är bunden.
Allt från min barndom intill afskedsstunden
Ett föremål du för min vördnad var.
Ack, minnets tråd jag kunde längre spinna,
Men tystnad talar skönast om en qvinna,
Af hvilken hjertat bästa bilden har.
L. v. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
