Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
het stöter honom ifrån sig. Det orättas rätt! Ack! ni
högmodiga fariseer! Den tid varder kommande, då man skall sätta
detta filosofiska påfund i jemnbredd med det teologiska, som
lär, att syndens lön är döden, och då man skall tacka Gud, att
man ändtligen uppvaknat ur den okunnighetens natt, som
fram-alstrat dylika vidunderligheter".
Det är sorgligt att se författaren drifva dylika åsigter, som,
fastän de innehålla vissa relativa sanningar, dock i sin hell.et
äro så ensidiga och skefva, att de måste blifva upplösande för
all samhällsordning, ifall de af medborgarnes flertal omfattades.
Så radikalt, som författaren drifver dem, upphäfva de nämligen
fullständigt begreppen af dygd och last, af rättfärdighet och
orättfärdighet. Sådan är den oundvikliga konseqveusen af att
göra allt sedligt värde beroende af kroppskonstitution och yttre
omständigheter. Författaren söker djerft lösa gåtan af förhållandet
mellan frihet och nödvändighet, en gåta, som både filosofi och
religion hittills nödgats kringgå såsom olöslig. Han fjettrar
menskligheten så strängt under nödvändighetens lag, att vårt
inre medvetande reser sig upp såsom hans vederpart och vittnar
inom oss, att vi ofta sjelfva bära skulden för våra felsteg. Men
på samma gång kunna vi ej neka den relativa sanningen al lians
satser om inflytandet af yttre omständigheter och inre
själsanlag, och detta erkännande måste stämma oss till milda
omdömen öfver samhällets olycksbarn.
Äfven i annat hänseende motverkar författaren sina egna
satser genom att drifva dem till en ytterlighet, som kommer
läsaren att förbise de vigtiga sanningarna för att bestrida de
ensidiga öfverdrifterna. Den stora andel i mensklighetens fysiska
och moraliska nöd, som med rätta måste tillskrifvas de högre
klassernas egoism, framställer han med sådan öfverdrift, att
läsaren, i stället för att behjerta författarens uppmaning till ett
kärleksfullt allas arbete för alla, ställer sig i opposition mot
honom och börjar inom sig plaidera de anfallnes sak och
vederlägga de öfverdrifna anklagelser, som slungas emot dem. Det
är stor skada, ty otvifvelaktigt innehålla sådana åsigter som
de nedanstående mången behjertansvärd sanning, som ej borde
förblandas med entusiastens synvilla. Författaren säger nämligen:
(D. 1. sid. 335) Hvarthän vi i vår tid skåda, öfverallt finna vi
de vidriga återstoderna af en förfluten tid, hvilken vi ansett för
en länge sedan öfvervunnen ståndpunkt. Yå rmonarkiska
regeringsform, våra adelsinstitutioner, våra religiösa förhållanden, vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
