Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6, "Den stumma från Portici".
(Poem af Johan Jolin).
Det for som pil, det flög, likt en and,
som flyktar för jägarens lod,
det brusande bantåg. — Kring skogarnes rand
ett böljande ångmoln stod.
Vi sutto och glammade hjertligt oc.h gladt
två muntra artister om pojkstreck och spratt,
Vid närmsta station kom en tärna så skön
till oss, steg i samma vagong;
vi släckte cigarrerna, fingo vår lön
i blicken så tacksam och lång;
den föll likt ett solsken på riddarne två,
som ordlösa bönen så vetat förstå.
Till dörren hon följts med den ömmaste min
af hvithårig morfar helt visst.
Stumt afskedet var, men en åtbörd så fin,
en slängkyss dock talte till sist.
I "damkupén" hade man "fulisuten rätt";
en lycka för oss på det ljufvaste sätt.
Der sutto vi tysta en stund alla tre,
den sköna förstummat oss två,
visst var hon en skogsfru, en tjusande fé,
visst trollkonster öfva hon må.
Ack, tala med blicken så blygt och dock käckt,
att tungan får stelkramp, cigarren blir släckt.
Hon satt i sitt hörn, och vi sutto i vårt
på vördnadsfullt afstånd från fé’n.
Att tiga så länge, det blef mig för svårt;
jag föll då på tjufpojksidé’n,
att låta min reshatt få göra en voit
i golfvet för ungmön, så skön och så stolt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
