- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Fjortonde årgången. 1872 /
148

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

148

sade, att naturen erbjöd blott föga skönhet kring lians
fädernestad. Men för hvem är väl samlifvet med naturens skönhet
nödvändigare än för en svensk diktare? Franzén anade kanske icke,
att han redan var en stor skald; men han kände huru han
hungrade och törstade efter det upphöjda i naturen. Och det är
ur denna synpunkt rörande att höra, huru han om aftnarna
plägade ställa sig upprätt på sitt skrifbord för att genom det
öfversta af fönsterrutan, mellan de kringliggande hustaken, få se en
skymt af det skönaste, som han i sin hemtrakt kände, nämligen
solens nedgång i hafvet.

Vi sade, att Franzén redan vid denna tid var en stor skald,
och vi kunde godt hafva påstått, att han var det redan vid 14
års ålder. Man har nämligen qvar från denna tidiga period ett
poem, »Aftonen», ett verkligt litet mästerstycke i konsten att
skildra hemmets oskuldsfulla poesi. I verser, sådana som de
följande, synes han mig, särskildt inom detta område, minst sagdt
jemugod med tidehvarfvets mästare. Jag känner åtminstone icke
från förra århundradet, med undantag af Leopolds »Eglé och
Anette», någon dylik slags skildring, som står högre:

»Hör, dagakarl! din hvilotimma ringer,
För spiseln röd din snälla maka står.
Med späda steg din son emot dig springer
Och hänger från din arm, der trött du går.»

»Den hätska bandhund, som ifrån sin koja

Mot sjelfva dejan rusade så vild,

Nu lyder spak den hand, som bröt (less boja:

Af stora själars ädelhet en bild.»

* *

Hör nu, hur rysligt han i mörkret tjuter:
Helt häpen mormor från sin spinnrock går.
Att någon dör den visa gumman sluter

Och svär derpå vid sina silfverhår.

* *

*



Nu börjar hon omstäudligen förtälja
Hvad hon har haft för svåra äfventyr.
Ej barnen mer ha tid att hästar tälja;

Nu är ej svårt att hålla dem i styr.

* *

*



Ju mer förskräckta, desto mera lystna,

I)e trängas närmare att höra på.

’Ack’, ropa de då gumman tyckes tystna

(Hon tystnar ej så snart), ’hur gick det då?’—»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:20:24 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1872/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free